torsdag 10 augusti 2017

Att vara en Level 1 Hoarder.

Japp, jag är absolut Level 1.
Det intressanta (i a f för mig då) är att när jag kollar på, nej jag menar frossar i, hemska, exploaterande TV-program som Hoarders USA är att jag ... blir bätte. Alltså, jag blir motiverad att tackla den delen av min psykiska ohälsa på ett skönt, tillfredställande sätt. Imorrn ska jag jobba med en liten del av min ett år gamla floor-drobe hade jag tänkt. Dotterns fina gamla urvuxna kläder rev jag av i juli, samt lite idag.

Å, jag har så många tankar runt detta med hoarding.
Nån annan som har tendenser?
Nån annan som kollar på serien?
Nån annan som vill bolla?

Mina hoard-grejer är: Nostalgi/leksaker, julpynt, flickkläder, böcker, konstnärsmaterial, damkläder, nagellack, torrvaror i skafferiet. Bubblare: Vaser, ljusstakar.

Låt oss prata vidare i kommentarerna?

Jag menar inte att raljera för fy satan vilken destruktiv sorglig sjukdom, och samtidigt så fascinerande, kanske för att vi är så många som är Level 1 - 2 och kan identifiera oss?
Men stackars barn (och djur) till hoarder-föräldrar som tvingas figurera på TV så sårbara säger jag bara. Stackars, stackars barn. Och djur.

P.S: Dale i Boston, säsong 2, hade ett av de mest smakfulla amerikanska hem jag någonsin sett, även med själva hoarden (och det säger egentligen mer om amerikanska inredningar i allmänhet än om Dale, men OK). Fattar precis hans vision, allt han behövde var ett palats och det hade varit så jävla snyggt inrett, jag vet det!

P.P.S: Har förstått att Karin Thunbergs mamma var hoarder, någon som läst boken om det?

P.P.S: Det jag aldrig kan glömma är den bulimiska kvinnan i Oprah som hoardade påsar stora som saccosäckar fulla av sina egna spyor. Kan börja gråta när jag tänker på henne. Hoppas hon fick bra hjälp.

7 kommentarer:

DDT sa...

Var det Thunbergs mamma som grävde ner sopor? I så fall läste jag den för några år sedan.

Ända sedan jag flyttade hemifrån har jag varit livrädd för att bli en hoarder. Tendensen finns absolut. Mina hoardgrejer är: saker som kan "vara bra att ha", saker som man skulle kunna "göra något av" alltså tyger, träbitar, garn mm. Och värst av allt "viktiga" papper och anteckningsböcker. Jag har svårt att fatta vilka papper som är viktiga på riktigt och har en tendens att spara allt. Helt utan något vettigt sorteringssystem.
Och anteckningsböckerna ... suck. Jag är alltid rädd att jag ska ha antecknat något viktigt i dem som jag kommer att behöva någon gång. Jag har massor av halvfulla anteckningsböcker och kalendrar.

Att tömma två dödsbon har hjälpt mig att börja ta itu med mina egna skåp och lådor. Efter att ha delat ut allt som folk ville ha, sålt allt som gick att sälja och skänkt bort varenda pryl som välgörenhetsinrättningarna ville ta emot, lyckades jag ändå fylla två containrar med skräp från ett hus på knappt 100 kvadratmeter. Jag vet att det låter som om det var en hoarder som bodde där, men det var ett ganska normalt hem.

Jag har sett ganska många av de där hoarderprogrammen och det är så jobbigt. Man kan ju se ångesten i att skiljas från en enda liten trasig plastskål, trots att hela hemmet är fullt till taket med smutsiga prylar. Och det verkar ju inte finnas någon effektiv behandlingsmetod heller.

Jag tror egentligen inte att jag någonsin kommer att bli värre än level 1, men obehaget finns där ändå. Utav alla underliga mänskliga beteenden är det just det här som känns som den största risken att drabbas av.

Amanda sa...

Japp. Bra-att-ha-grejer, check på den också.

cyndi sa...

Klev in i ett svenskt samlarhem för en tid sen.
En märklig upplevelse.
Det fanns ingen golvyta kvar.
Ingen.
Sju rum absolut fulla med grejer. I ett fanns bara julsaker.
I lådor. Från golv till tak. I HELA rummet. Det fanns en stig runt kartongerna.
Farbrorn som bodde där hade till slut bara kökssoffan att sitta i/sova i.
Han köpte lite grejer på auktion.
Som kunde "vara bra att ha".
Det blev ganska mycket till slut.
Han levde ensam.
Det fanns inte plats för nån mer.
Sorgligt.

Själv samlar jag inte.
För böcker och album och fina papper och pennor och färger och penslar och små träbitar och fina pinnar och stenar och snäckor och anteckningsböcker räknas väl inte?

Amanda sa...

Cyndi, älskar't. <3

Gunilla Byström sa...

Mina syskon och jag har precis tömt mitt föräldrahem, som de bott i sen 1990-tal. Nånstans på vägen gick det lite snett och min mamma började handla på loppis. Allt man kan tänka sig. En vind full med skräp. Utan att gå in på detaljer så häpnade vi medan vi lassade ner det ena efter det andra av grejer som hon aldrig nånsin fick nån användning för. Det handlade bara om att kunna köpa. Förmodligen försökte hon fylla ett stort hål inom sig. Plus att hon på äldre dar faktiskt kunde handla till sig själv, något hon inte hade råd med som fembarnsmamma.
Väl hemma i mitt hem har jag nu äntligen slängt årsupplagor av tidningar från way back plus allt annat jävla skräp som har sparats på. Uuut ska det, alltihopa! Har ingen som helst kärlek till hoarding. Men visst har jag en del fina grejer, det har jag : )

Amanda sa...

Gunilla, tror också att det dels handlar om att (äntligen) kunna köpa och dels om att fylla hål. En annan förgrening av sjukdomen verkar vara återvinning/'duktighet' som urartat. Att spara på rena sopor. Mina hoards består bara av fina föremål! ; )

Gunilla Byström sa...

Ja, just det - återvinning!
Som att spara alla små fåniga ihoprullade (med en liten plastgördel!) "lotter" som Yves Rocher alltid skickade med i sina utskick förr.
Som att spara plasthinkar, typ 50 stycken.
Reklam från ICA!!! Alla plastburkar som någonsin kommit in i huset.
Alla vadderade kuvert. (En grej jag också ägnat mig åt, men insett att jag ändå aldrig återanvänder dem).
Att äga minst 50 stycken saxar känns också märkligt...