torsdag 13 juli 2017

30 år av att älska ett av världens mest hatade band.

Det passar mig utmärkt. Hata på bara, det rör mig inte i ryggen.
Pappa älskade dem också, och han var svårt kräsen och musikalisk.
Det är något med tempoväxlingarna och blåssektionen i denna som har gjort den odödlig.
Dessutom har vi här, lite kontroversiellt, Joe Williams i stället för originalets fett goa sångare Bobby Kimball som andre man i duetten (ie killen med svart hatt och solglasögon).
Joe Williams alltså. Vilken konstnär. Mänsklig bräcklighet persionifierad, i kombination med en gudalik röst. Kanske en av de allra bästa vita manliga rösterna i vår tid. Krispet, knivskärpan.
Varsågod, och höj volymen!

6 kommentarer:

DDT sa...

Ha! Om du fiskar efter mer bubbel lär du inte få något på det här inlägget. Inte via mig i alla fall. Det blir inget hat på "the soundtrack of my skolresa 1982". Älskar't. Fortfarande.

Amanda sa...

Vi är många som älskar't! So what att det inte anses cooolt.

Gunilla Byström sa...

Africa med Toto. Bästa låten ever asså.

Amanda sa...

Japp. En av dem.

Anonym sa...

Tänk när de typ tog semester, åkte ut på den slingriga vägen till Kållandsö en junikväll och spelade för några hundra personer på Hagavallen. Magiskt. Nittiotal. /J

Amanda sa...

Asså, fy faan, var var jag? Varför ringde ingen mig?!