Nej, inget slår lite familjemys.

Happy Halloween!

P.S: Skräm skiten ur någon du älskar genom att be dem lyssna på denna seans i hörlurar (viktigt!) och blunda ...
När ordet NOW syns på skärmen nuddar du personens axel.Jag fusk-testade själv, utan att blunda, i dagsljus.
Och nu måste jag gå och byta brallor.

Det är Richard som har gjort seansen.
Han hjälpte mig mycket med Styggelsen för han kan massor om gamla tiders seanser och falska medier och sånt.

Jag tog åt mig, jag stör mig

på en formulering i den här recensionen.
Den där generaliseringen om att "70-talisterna [= 70-talistförfattarna] bombade på med sitt patos."

Givetvis stör jag mig för att det är sant och det träffar en öm punkt i mig.
Mitt patos.
Men jag tycker ju inte att det är något dåligt.
Tvärt om är det en skön vedklabbe som håller glöd i det jag försöker göra.

Fast det kanske inte recensenten säger heller. Att patos är negativt.

Men jag känner mig liksom genomskinlig och förutsägbar nu.
Ååååh, de där 70-talisterna med sitt himla patos liksom.
Jaha, ursäkta men vad är alternativet?
Imperfektet gnager också.
Jag bombade inte, jag är inte klar.
Jag tänker fan fortsätta bomba.

Inte stark, inte glad, inte snäll alls

just nu.
Så kan det bli.
Det är nog min största besvikelse-chock med föräldraskapet.
Att helgerna; dvs alla-tillsammans-på-samma-gång, så sällan funkar.
När man hade såna förväntningar på att det skulle bli så mysigt.
Tvi.

Men på plussidan så ser vi framåt och pratar och förlåter.
Huset är mickit Halloweenmysigt och Felix har fikat på stan med E och sin favoritkompis på dagis och pussats med henne.

Och tagit på sig 15 sjörövartatueringar helt själv (inkl på magen & fötterna - underbart).

Alla mina tidigare Halloweeninlägg från andra år, om pynt och pumpakarvning och sånt, hittar du här om du vill. Jag skar tre pumpor i år - Sleepy Hollow-stil som vanlingt - och nu är den oumbärliga lilla sågen nästan paj och jag har ont i näven. Men fint blev det.

Have a nice weekend, spooky lovers.

Allt vi inte vet.

En trevlig silvergrå man knackar på. En jobbare.
"Hej, jag är från skadedjursbekämpningen. Ska ta bort ett besvärligt getingbo hos herr X här intill och de kommer bli sura så håll fönstren stängda ett par timmar, speciellt om ni har barn."
Så blir han tyst. Tankfull. Blickar upp mot vår fasad.
"Ja just det ... det här huset. Herr ... Ys gamla hus, inte sant?"
(Förrförra ägaren, jag känner igen namnet.)
"Jajemän", säger jag käckt. "Och det minns du för att ...?"
Gubben ryser men försöker dölja det. Tar ett steg bakåt. Ler tillkämpat.
"Ja ... jag bara minns."
"Säg!"
Jag tigger nu, känner själv hur något tänts i min blick.
"Vad var det", fortsätter jag, "det måste ju ha varit fördjävligt om du fortfarande minns --
[mannen nickar kort och ofrivilligt]
-- säg, jag tål det, jag vill veta!"
Han slickar sig nervöst om läpparna. Backar ytterligare mot grinden.
"Har ni ... några problem med skadedjur nu?" frågar han.
"Kom igen", säger jag. "Säg! Var det råttor?"
Snabb huvudskakning.
"Termiter? Mal? Vägglöss?" frågar jag.
"Nej, nej, nej ... men alltså, jag får inte säga."
"Grävling? ORMAR?"
Han skrattar till.
"Stora spindlar? Likmask?"
En skugga drar över ansiktet på honom.
"Nej, som sagt, jag kan inte ... Men du stänger fönstren mot getingarna nu då, okej? Adjö med dig. Hej då."

Lik mor sin

men söt ändå.

Julklappstips till vintage lovers.

Tack Raben & Sjögren och Bonnier Carlsen för böckerna.
Vi älskar dessa retrokarameller!

Spegel spegel.

Bring on the myyys.

Fast nästa gång skaffar vi nog nåt som är lite krusidulligt sådär. ;o)

Åååh känslan!

När man äntligen får fatt i ett skäggstrå på hakan som gäckat en längre tid.

Eller nä just det man ska ju aldrig pincetta dom, möjligen "klippa bort lite av hårstrået med en nagelsax, och kanske dutta foundation på stubbet för att dölja."*

*En vän fick detta råd under en ansiktsbehandling.
I Sverige.
True story.

P.S: Och där har vi en annan grej jag inte tål förresten:
Skönhetsbehandlingar. Och fucking SPA.

Work in progress.

Me, me, meee.

Ur Aftonbladet söndag.
Tack för det!

Bra mailfråga om romanbygget.

"Ditt knep att tänka i scener var ett handfast och bra råd och nu undrar jag över hur du gör kapitelindelning. Jag tänker att man nog kan vänta med det tills sist, när man har en fungerande dramaturgi och struktur. Eller gör du kapitelfördelningen klar tidigare i skrivprocessen?
Hur tänker du med scener kontra kapitelindelning, är en scen lika med ett kapitel eller rymmer det ett par scener i varje kapitel i dina böcker?"

Bra fråga!
Hm. Både och gör jag.

Ibland är en scen så "biffig" att den ensam kan utgöra ett kapitel känner jag.
Andra gånger får flera små scener samspela i ett kapitel, då bryter jag av med en blankrad eller till och med en

*

lite på det här sättet - asterisk, heter det så kanske.
Allt för att visa att nu flyttar vi oss lite i tid och miljö och sinnesstämning, fast vi är kvar i samma kapitel.

Men allt oftare skriver jag korta kapitel, jättekorta, kanske bara två sidor. Alltså bara en scen. (The critics älskar korta kapitel överlag har jag märkt by the way. "Föredömligt korta kapitel" brukar det stå i recensionerna. Inte för att vi skriver för dem dock.)

En grej som funkar bra för mig är att tänka mig varje kapitel som en egen novell med början mitt och slut, som alla hålls samman av en röd tråd. Då känns inte bygget så oöverstigligt.

Jag planerar inte ut alla kapitel i förväg, inte så detaljstyrt.

Men när jag börjar vet jag grundplotten och spelplatsen/miljön. Och mitt 'budskap'/underströmmar eller vad man ska säga.
Och katalysator-händelsen (som kommer kanske 25% in i handlingen och ställer saker på sin spets/ändrar förutsättningarna).
Och vem och varför liksom.
Jag kan också se några nyckelscener framför mig som jag längtar efter att skriva.
Det är nästan därför jag måste skriva hela grejen, för att få jobba med de där gyllene scenerna ... låter det knäppt?

Sedan är det en annan femma att det aldrig blir den bok man hade tänkt sig innan. Man blir förvånad själv - jaså var det DET som allt det där handlade om? Lite magiskt ändå.

Men för det mesta är det ju noll magi.

När jag jobbar med ett arbetsamt parti, kämpar med att slutföra och knyta ihop kanske, då märker jag att jag nästan alltid behöver sätta mig ner och skriva en enkel lista (som bara jag ser och fattar) på vilka kapitel/scener som måste tillkomma och fogas in på något sätt.

Typ så här:
- Tågresan - a möter b och tror att z är upptäckt men det visar sig att det är fel eftersom d är q!
- Tillbaka i staden - återigen får a en ledtråd om att b är skum - men HUR? (Bolla med maken ikväll.)
- Uppgörelsen: a konfronterar b men blir förvånad över att han visar sig vara - - -.

Då vet jag vad jag har att göra, då kör jag inte fast i alla fall.

Sedan kan man ju alltid bolla med dessa sceners ordning, och det är också något som förläggaren/redaktören kan påpeka under redigeringsprocessen.

Typ "Jag fattar att du vill ha händelsen --- som en cliffhanger (eller red herring), men det kommer in för sent i boken. Hinta detta tidigare så blir det mer spännande."

Och så ändrar man en grej och då faller allt, och så får man greja om ännu en gång, men det gör man ju för det är ju detta man vill göra.
Ok?

Nu jävlar!

Flingan strikes the tisdags-pose.

Jättebra beskrivning av ny-förälder-livet.

Av Linda.
Alltså, man kan ju få Obsessive Compulsive Disorder för mindre.

Och nu skojar jag inte ens. Har sett exempel på folk nära mig som helt enkelt är lite för bra på det där maratonloppet som dagarna (och nätterna) lätt kan bli.
Latent OCD som triggas som fan av föräldraskapet.

Och så sitter man där vid deras matbord 15 år senare och har inte ens ätit upp innan de måste rycka bort ens tallrik och börja diska och sprita bordet, med tårar i ögonen, för det är ju lättare att göra allt direkt så är det ju gjort sedan.

Tål icke

-doftljus
-solrosor
-folk som inte är en gnutta servila
-män som försöker leka att de är Wolverine

När det fjäskas efter bullar

visar de sina soligaste sidor, mina killar.

(Obs: Funkar)

Söt bild, kul minne.

Men ... när blev jag en sådan minimänniska?
CL står visserligen närmare fotografen men hon är typ 162 cm.

Spiselkrans, spiselhylla?

Mantlepiece alltså.
Har vi ingen. Bara en modääärn-lookin' gasspis i minimalistiskt borstat stål.
Och så kan man ju bara inte ha det om man bor i ett sekelskiftshus i Åxfård?
Nä.

Så för att fira att jag inte haft mycket mammaledigt alls och ingen semester och slutfört bokprojekt och redigerat som en föcking galning (hör du gråtfiolen spela?) så ska vi ha en rejäl Festivus (=halloween/thanksgiving/advent/channukah/midvinterblot/jul/nyår/whatever-festperiod) i år.

Och det tycker jag bara inte att man kan ha utan en mantlepeice va. För var ska man annars ställa härliga minipumporna? De 14 ljusstakarna i fattigmanssilver? Hänga granrisgirlangen med miniljus i? Julklappsstrumporna? Nä just det.

Så nu har jag tjackat spegeln och hyllan ovan.
Hur det blir, det visar jag en annan dag.

Fredags-ytligt.

Såg det här fabulösa silverlacket hos annan bloggare.
Är typ kär.

Två - tre lager av Orly, färgen Shine.
(Samt Seche Vite dry fast top coat - ett måste för småbarnsföräldern.)

Har ritat.

Jaha, det här blir ju en göllig och fluffig liten bok som synes. Precis som livet ÄR liksom.

E försökte göra en Tabitha King och lägga in sitt veto mot den för han blev så illa berörd av storyn (hon ansåg att Jurtjyrkogården var too much).

Lyssnade jag?
Hell no.

Kommer ut i maj eller juni 2012 tror jag.
Till trettonåringen du älskar, eller kanske till dig själv.

Lilla G i grönt.

Skodon på bebisar - jefligt söt idé, men låt dig inte luras. Endast en dojja i världen sitter kvar längre än det tar att knäppa kortet: NowaLi-moccasinen.

Glad nästan jämt den här.
Hon diggar bebislivet helt enkelt, till skillnad från lilla F.

Vår fjuniga lyckoboll.
Allt har liksom blivit bättre sedan hon kom.

(Kanske för att vi andra tre fått världens bästa anledning att skärpa till oss en aning på olika plan, men ändå va.)

En ny dag. En ny manuslämning.

En schleten (men glad) författare som duschat och krupit ur mysbrallan dagen till ära.

Nu ska bästa demon-redaktören hugga tag i bibban.
Får se om det blir nåt kvar.

Själv ska jag rita illosar till min ungdomsbok tills pennan kövnar.

Jag har inte redigerat klart

men mitt hem är i alla fall fasansfullt välstädat.

Hoppar ner i brunnen igen nu, ville bara tipsa snabbt om denna bloggen, herregud, varje gång det är uppdaterat får jag förälskelsepirr nästan.

Min mamma har klippt mig

och vi kan väl lite diplomatiskt säga att det blev 'sådär'.

Nu vankar hon omkring som en vålnad och mumlar 'skarpt läge, skarpt läge' och håller krampaktigt om en tjock manusbunt full med röda anteckningar, så vi får göra så här:
Bloggpaus till och med den 20 oktober.

Puss,
Lilla G + de andra

Som en liten unge.

Just nu känner jag mig som ett barn i förhållande till allt och alla (utom mina egna kiddos - tur det?).

Finner det ofattbart att alla, folk som är, säg ... tjugofem år yngre än jag själv är så sammansatta och kan säga fantastiska smarta saker och rodda och styra upp och vattna blommor och läsa böcker och handla och, tja, nä, jag vet inte ens vad jag tänkte säga. Orka tänka på sitt eget lilla mående liksom.

Men ändå. Det kanske är något med skrivprocessen.
Jag kanske har lånat ut hela mitt inandöme till dom i böckerna.
Orkar inte ens tänka på't. Jag är ingenting, jag finns inte, så jävla ointressant.
Ge mig en bakad potatis att stoppa in i käften och en en skallra att hålla i näven bara.
Och några spännande blinkande ljus att ligga och kolla lite på kanske.

Veckans fenomen, enligt TV4.

Japp, that's me.
Bland andra.
Klipp här, ca 3.15 in.

Tack för tipset Sara!

Å andra sidan

Orka.
ORKA.

"Ge upp bara - det är skönt att ge upp!"
- Katten i Stuart Little II

Vår lilla teaterapa

gillar att ändra sig in i det sista.
Det kan bli en pirat/matros till årets Halloween.

Men ballerina och nattfjäril ("MOTH! Spooky moth!") finns fortfarande som backup-planer.
It'll be alright on the night, som man säger.

Fint email

från författar-hoppfull som just fått personlig refusering efter lång väntan och tar det med föredömlig värdighet.

Den personen avslutar mailet så här, och jag kan bara instämma, och höja ett glas:

"Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.
You are already naked. There is no reason not to follow your heart.
Stay hungry.
Stay foolish."

Steve Jobs 1955-2011

Den stora hemligheten om inspiration

- eller snarare det jag vill kalla skrivarglädje:

Den kommer först när man satt igång. Inte innan.
(Eller i alla fall väldigt sällan.)

Alltså. Inte gå och vänta på inspiration att skriva:
Börja ändå.

Förmågan att kliva över den barriären, att inse att inspiration-först-tänket är en myt, det är allt i det här yrket.
Jag blir mer och mer övertygad om det.
Allt.

Extremt o-magisk dag.

Fast det är klart, E och jag har varit och tagit influensavaccin hos farmaceuten på Superdrug (bästa namnet på drugstore-kedja ever?).
Hon har ett bås precis bakom läppstiften.
Det var lite magiskt kanske? Typ som en dejt?

Det kostade 100 kr per skalle och Greta var med oss. Jag bjussade. Schangtilt.

Mer Halloween för ett år sedan.

Kan ha varit i vecka 16 här. Yr som ett as. Men jag minns hur kul Felix tyckte allt var. Och hur fint han åt! Vad hände?

Hörs igen när jag är ute ur redigerings- och hostdimman, tack för fina kommentarer.

För ett år sedan, och för två år sedan.

Han deklarerade

åt mig igår kväll (jag servade med iskall chablis & snacks).

Citat:
"Nu har jag sparat in £648 åt dig. *Suck.* Herregud vilken etnisk klyscha jag är."

S*C*O*R*E

Älska, älska antibiotika.
Någon borde få nobelpriset för den där underbara skiten alltså.

I övrigt funderar jag på att slänga in min hatt i ringen för det däringa KD-ledarskapet. Har förstått att det kan komma att stå mellan mig, Rasputin och Johan på Snippen?

Undrar vad chansen är

att jag kan scora lite antibiotika över telefon idag?
Har funkat förr.
Jag spelar sjuk-men-tapper-working småbarnsmamma-kortet stenhårt.

Tills dess, inte så mycket blogg.

P.S: Gud vad jag vill ha en Michael Jackson-läkare som skriver ut allt jag vill ha och gömmer mina privata krämer från världens blickar när jag inte kan det själv.

Om poesialbum och förpubertetens brist på självdistans.

Jag hade ett poesialbum.
Det skulle man ha när man var åtta - tio år.
Det var gammeldags och det gillade man. Servettsamlingar och Holly Hobby och sånt.
Mitt poesialbum hade ett skitfult orangebrunt motljusfoto i sann 70-talsestetik med några hästar.
Varför?

Anyway.
Alla sidor inuti hade i alla fall fina förtryckta bokmärken högst upp.

Jag bad pappa skriva i mitt. Tyckte väl att det var för glest mellan klasskamraternas bidrag.

Farsan satt en halv kväll hukad över furubordet i köket. Han tog uppgiften på djupt allvar, han skrev minsann en egen dikt, det stod klart.
Han gjorde en kladd, vände och vred på formuleringarna. Ville ej bli störd.

Det blev rätt sent, jag hann krypa ner i sängen med en Wahlströmsbok innan pappa blev klar och kom in till mig för att visa. Han var stolt och hade textat sin dikt i min poesibok med sin fränaste handstil. Den som var så stiliserad och cool att mina lärare inte kunde tyda hans kråka när han skrivit på nåt skolpapper åt mig.

Jag läste dikten tyst för mig själv. Läste igen. Pappa fnissade ute i hallen, han mös. Det var inget elakt fniss.

Jag kunde inte tro mina ögon.
Satan i helvete vad arg jag blev.

"Amanda, hon gillar
pannkakor,
chips
och salta killar.

Från en salt kille (pappa)."

Tack för den fina utmärkelsen

Mockapocka!
Jag blev mycket glad.
Kan omöjligt välja endast fem inspirerande bloggmänscher så jag uppmanar alla som läser detta att känna sig träffade och gärna svara på samma pikanta frågor i kommentarerna eller i egen blogg.

Mina pikanta svar:

När ingen ser/hör mig
är mitt bordsskick helt jävla vidrigt.

Jag går aldrig hemifrån utan

husnyckeln.

Min blogg heter som den gör för att

den handlar en hel del om skrivande.

Om jag vågade så skulle jag
ge mina fiender stryk. Eller mörda dem.



Nej herregud. Skojade. Fiender, moi?

Om tio år kommer jag att

äga ytterligare 350 julgranskulor.

Skräcknovelltävling!

Om skräck är din grej så missa för helskotta inte detta.
Cirkeln-Sara har bett mig tipsa. Hon sitter även i den eminenta juryn.

Jag förutsätter att en av mina bloggläsare ror hem detta.
Inga namn, men jag har ju några speciella i åtanke.

Tio novellskrivartips från mig då: (Jag har vunnit några novelltävlingar, sålt ett par noveller till tidningar och blivit publicerad i antologi, så lite koll har jag.)

1) Detta är en tävling och du har inte all tid i världen på dig. Disponera tiden rätt. 50% av tiden på att förbereda dig, läsa på och öppna upp dig för att hitta en bärande idé. Sedan 50% av tiden till att faktiskt skriva novellen. Där har du ett bra upplägg.
2) Läs lite andra i samma genre innan du kör igång för bövelen. Om jag deltog i den här tävlingen skulle jag absolut låta mig inspireras av Anders Fagers 'Samlade svenska kulter'. Han är Lovecraft-ig, han tänker utanför lådan. Han gillar att berätta från monstrens perspektiv. I like.
3) Tänk mindre persongalleri och kortare tidsspann än en roman, okej?
4) Låt platsen, alltså miljön du väljer, bli till en av karaktärerna liksom. Jag snackar atmosfär. Besjäla omgivningen.
5) Inte så mycket utrymme att brodera ut en krypande stegring + twist i en novell säger du. Inte så mycket tid att låta läsaren lära känna huvudpersonen och hennes antagonist/demoner/hemligheter. Nej det stämmer säger jag. Men det går. Se Anders Fager.
6) Börja NU. I handlingen alltså. Tänk Bickham. Du har inte tid med så mycket startsträcka/back story.
7) Tänk på språket. Du är väl en stilist, no? Stajla dig. Och med det menar jag inte blommiga, skitsmarta och eleganta formuleringar hela tiden. Utan rytm i meningarna och lättlästhet.
8) Tänk kontraster. Bygg spänning med språket som verktyg. Fläta långsammare partier med snabba, korta, staccatoliknande. Det höjer pulsen hos läsaren. Kepler är vass på detta. Studera.
9) Vad vill du säga här egentligen? Vad handlar den här novellen om på ett djupare plan? Och nu menar jag inte att du ska skriva en novell som egentligen borde ha blivit en debattartikel om feminism eller åldringsvård eller nedskärningar inom kulturen men ... du fattar? Ta avstamp i något lite djupare.
10) Låt din novell vila i ett par dagar innan du läser om och fixar till det som behövs (ie allt som skaver och som du aldrig hittar om du inte låter den vila).

Lycka till!

Redgerar ungdomsbok

och gör illosar till samma ungdomsbok medan bebisen så sakteliga vaknar där uppe. Måste sluta snart. Man bli bra på att ta vara på tiden tänker jag, men det är inte sant.
Jag önskar så att hon kunde sova lite längre. Och så skäms jag för att jag tänker så. För varför önskar jag det? Jo för att jag har slösat 50% av min effektiva arbetstid här nu på morgonen på att städa, plocka, greja med tvätten, smörja in mig på armbågarna och SURFA.

Självföraktet.