Dagens färgterapi.

Nu: Kongligt bröllop och långhelg igen.

Tacksam, så tacksam.

Över att det inte alltid är långhelg.

Vi hörs på andra sidan. På typ tisdag kanske.

Handen upp,

du som känner att du kommit längre i ditt skrivande idag, om man jämför med samma tid förra året?

Själv måste jag påminna mig själv om en hel massa just nu.
Som:
Tänk på dramaturgin.
Ta dig tid. Nej, roffa åt dig tid.
Dålig text kan fixas. Ingenting kan inte fixas.
Lev i texten. Känn känslorna. Känn dofterna. Känn vad som finns under skorna.
Gestalta, gestalta, gestalta. Orden har tyngd.
Planera, men var också öppen för det oförutsägbara och magiska.

Jag tänker inte romantisera:

The Terrible Twos är verkligen ingen kul ålder jämt.
Framför allt inte för honom själv.

Det är i princip omöjligt att få honom att vara med på beslutet att favvokepsen - som han så duktigt valt och tagit på sig själv och som alla säger att han är så söt i - nu måste tas av till förmån för cykelhjälmen (ovan, 15 sekunder senare).

Det går inte utan ett hjärtskärande, fult, tårsprutande och svettframkallande utbrott.

Och samtidigt fattar jag ju!
Jag fattar ju hur han känner, på ett plan.

Jag minns den där äckligt frustrerande känslan av att inte ha kontroll, eller rättare sagt, att tro att man hade lite kontroll i livet, men sedan rycks mattan undan och man fattar man att det inte var så; att man fortfarande är en bebis som måste få i princip alla beslut tagna åt en.
Och han vet ju också att han är löjlig som drar igång ett förtvivlat utbrott då.
Han vill ju inte det egentligen. Men det är liksom bortom hans kontroll.
Jag bara ser på honom och tänker: "PMS x 10 000".

Snart är vi där. Snart kan vi resonera och tänka i lite fler led ihop.
Inte nu.

(Men när det är härligt att vara två, ja då är det nog det bästa.
För F, och för alla omkring honom.)

Jippiii!! Bok & Bibliotek 2011!!

Många utropstecken där.
Men det må vara hänt för nu lutar det åt att jag får komma på Bok & Biblioteksmässan i höst - och jag är galet, galet glad och tacksam för det.

Det blir nog framför allt fredagen den 23 sept i så fall (med reservation för ändringar).
Programmet är ännu inte klart.

Men det jag vill veta nu är:
Do we have a date?

En vuxen-illustration

som jag har gjort för Hela resan, tidningen för SL-anställda.

Bläckteckning ('kandahar' vattenfast bläck + spetsigt flexigt ATO-stift) som sedan scannas och jobbas klart i Photoshop. Digitalt kollage som jag kallar't. I Photoshop kan man snygga till teckningen och lägga till alla färger och strukturer (också inscannade, t ex riktigt tyg, kritmärken och träbitar) i olika "lager" med hjälp av det transparenta "fyll"-verktyget och lite sudd och trix.

Man behöver en kraftfull dator annars tar det flera dagar eftersom man måste jobba med sina digitala bilder i tokhög upplösning om det ska se OK ut i tryck. Mina originalteckningar är pyttesmå, typ hälften av vad de ska bli i färdigt skick, för bara då tycker jag att jag får rätt uttryck och stuns i linjerna. Mina händer gillar inte att teckna för stort, då lägger jag bara till för mycket detaljer och plotter.

Jag brukar sedan skanna originalteckningarna med 720 dpi så att jag kan dra upp dom riktigt stort om det behövs.
Sedan levererar jag den färdiga illosen till uppdragsgivaren som 650 dpi.

Möt min nya praktikant:

Fullständigt oduglig men skitsnygg.
Precis som den gamla.

Läs in the gräs

har jag hunnit med mellan familjetokerierna och grillningarna och påskchokladen. Lite grann i alla fall.

Kolla dom här två fina:
Nyutgåva av En hondjävuls liv och lustar och en sprillans ny seriebok; Family Living.

Har fnissat flera gånger åt Family Living - den ostädade sanningen. Klockren presentbok. Snygg, kul och tänkvärd på samma gång.

Sen har det varit intressant att återse Fay Weldon, även om jag bara hunnit några kapitel. 'Ett litet galet mästerverk' står det på baksidan och det stämmer rätt bra. Satir. Inte helt lätt.
Har inte läst Fay sedan jag pluggade litteraturvetenskap och en av hennes noveller ingick i kursplanen.

Nostalgi: Kommer ihåg att mamma gillade Hondjävulen skarpt när den var ny runt -83.
Den, och Fem svarta höns, och Vi lever och Kramer mot Kramer. Dom böckerna minns jag lika tydligt som den obligatoriska niveaburken invid boktraven på nattygsbordet.

Själv var jag helt tokig i farsans Ed McBain-böcker i den där värsta slukaråldern.
Hej, tidigt 80-tal.

Ja, det är overkill

med en ägghöna när man är ensam i familjen om att gilla ägg.
Men det skiter jag fullständigt i.

Vi hörs på andra sidan helgen.

Kvällsinspektion i täppan.

Vad kan du se Greta?
Vad kan du lukta?
Är det själva luften du försöker ta på?

Till dig som kämpar

med ditt skrivande nu i påsk.
Till dig som aldrig fått ett manus antaget, som aldrig sålt en text.
Till dig som slåss mot krav och trötthet.
Till dig som gråter över refuseringar.
Till dig som spyr på omskrivningar.
Till dig som inte har någon snäll förläggare eller ett peppande förlag som väntar på att du ska skriva klart.
Till sig som tappat sugen med ditt skrivprojekt.
Till dig som inte vet om du orkar.
Till dig som tvivlar på din förmåga.
Till dig som känner dig ledsen över att ta beslutet att pensionera ett skrivprojekt som inte funkade trots allt jobb du la ner, alla förhoppningar.

Vill jag bara säga:
Jag har varit där. Det är inte enkelt. Det är inte kul.
Men det går.
Jobba hårdare, dröm större.
Använd hela ditt register. Ge allt du har. Det är enda sättet.
Gör det för sin egen skull, och för dom som står dig nära.

Alla skrivprojekt når inte hela vägen fram.
Men DU är inte alla dina gamla projekt.
Man lär sig hela tiden.

Laddar inför långhelgen

med djupandning och power-lunch.

Men allvarligt, det där med att sitta på café

och tjuvlyssna på brottstycken från andras samtal.
Nej.
Det gör jag inte.

För det första skriver jag sällan om folk som har caféliv som en naturlig del av sina dagar.

För det andra så har jag lite känslan av att de cafébesökare som det är meningen att jag som skribent ska sitta där och tjuvlyssna på liksom ... vill det. Att det finns en självmedvetenhet i deras samtal, en slags halv-offentlighet. Att de liksom nästan hoppas på att någon författartyp ska sitta vid bordet intill och inspireras av deras småsexiga, småmystiska tillvaro.

Spoilervarning: Game of Thrones.

Nu ska jag leka tevekritiker.

Trots bedövande vackra miljöer och kostymer, maffigt/chockerande våld och mycket knullande (tyvärr helt utan naket manskött, om man inte räknar ett par boobies som var större än mina egna):
Tyvärr - det här var mossigt, tvådimensionellt och pratigt.

Visuellt helt underbart, visst.
Genomtänkt och välgjort, absolut.

Men jag saknar en modern ansats. En smidighet, en ungdomlig intelligens som vi möjligen blivit bortskämda med från amerikanska tv-dramer de senaste åren; en vilja att leka med rätt trötta stereotyper, skruva till saker. En kritisk smart distans. True Blood this aint.

Jag känner inget för karaktärerna. Jag bryr mig inte.
Så synd.

Men visst, jag kommer att fortsätta kolla.
Släng gärna in en bunt snoppar dock.

Tom?

De senaste fem åren har jag fått fem verk antagna.
Det betyder kanske inte att mitt livs samlade erfarenheter (0 - 33 år) ligger bakom de fem böckerna eftersom jag inte skriver självbiografiskt men ... möjligen lite så.


Jag är proppmätt på att resa och jag gillar inte att ta semester men nu måste jag börja fylla på mig själv på ett aktivt vis känner jag. Alltså:
- Läsa mer.
- Konserter.
- Gallerier och museum.
- Mer kompishäng!


Vad har jag har glömt? Vad inspirerar dig kreativt?
(Please, säg inte träning/springa bara.
Usch. Jag kan möjligen tänka mig en stilla promenad för att köpa glass. Man måste ju vara rädd om knäna va.)

SVTs "Väsen"

har det otäckaste och snyggaste intro (och eftertexter) jag någonsin sett i en svensk produktion.

Vi kan om vi vill helt enkelt.

(Tack för tipset Johannes!)

Får man bjuda på lite smarties syrran?

Det skålas tydligen i bubbel

på ett visst förlag just nu. Med rätta. SÅ välförtjänt.

Jag blir så glad så det spritter i mig för Mats och Sara och deras första bok ihop; Cirkeln.
Tusen tack för bok och tygkasse, oväntat och väldigt uppskattat.

Det här är ju bara magiskt:
De internationella framgångarna har varit sagolika redan innan boken kom ut.
En av sveriges tyngsta litterära kritiker är helt jävla lyrisk idag (för en ungdomsbok - det är sällsynt).
Jag har läst sisådär 80 sidor hittills och jag tycker det är makalöst.

Den dramaturgiska skickligheten, säger jag bara.
Texten är så utsökt underbyggd, så genomtänkt, och på samma gång full av hjärta.
Och ... skrivarglädje, helt enkelt.
Den får vi inte glömma bort.
Skrivarglädjen.
Den känns.
Den skapar bra grejer.

Det mest rafflande i livet

just nu är när toapappret tar slut lite otippat.

Familj, skriv, ät, sov, familj, skriv, ät, sov.
Familj, skriv, ät, sov, familj, skriv, ät, sov.


Det är så tråkigt så man gäspar käken ur led.
Och:
JAG ÄLSKAR'T.

(Påsk, förresten? Vet inte riktigt om jag ids. Påsken är en vårlig grej för mig men här är det fan högsommar nu.
Nåja. Lite godis kan jag väl offra mig på.)

Det bästa

med kvarterets mest försummade unge Greta är när vi kommer ihåg att vi har fått henne.
Lika kul varje gång.

Och när hon garvar högt för sig själv i sömnen.
 Då krymper all småskit och försvinner.

Nu tar jag lite skriv- och föräldralov igen, hörs efter helgen!

London Book Fair

är nog inte så mycket att ha för läsare eller författare ärligt talat. Det är bransch, bransch, bransch. Men jag hade ändå en superspännande dag med fantastiska arbetskamrater jag aldrig träffat förut. Och London på våren är ju bara... magiskt. Av nån anledning måste jag alltid spela tuff och världsvan där och låtsas att jag vet precis var jag ska.

Nu ska mina blåsor på fötterna och jag traska till vårdcentralen för rutinkoll på Greta.
Men, it was worth it med halvsnygga skor kan jag säga.
Laters.

Dina färger var blå.

Vårt mini-bröllop.

Jag tror det var 2006. Älskar bilden, fast jag vet inte riktigt vilka dom där två är.
Spana in bauta-tårtan.

Att gifta mig var inte nåt jag hade drömt om. Inte barn heller. Tur att man kan förvåna sig själv lite ibland då.

Nu ska jag försöka fokusera på en snäll och avspänd helg. Syrenerna är på väg att slå ut och Felix har börjat säga 'please' och 'thank you'.

Kram!

Det hade inte gått upp för mig

att nästan alla vintage-miljöer (och en massa andra effekter) i super-serien Boardwalk Empire är digitalt skapade förrän jag såg detta.

Det är ju nästan som ett sofistikerat TV-spel. Och dom gillar vi mycket i vårt hus.
Men jag tycker fortfarande att det är lite för perfekt. Regin är så synlig. Alla bilar är fläckfria. Alla barn har perfekta kläder, även trashankarna. Även sunkiga interiörer är liksom ... för fina.
Det stör mig lite.

Och, jo, det är något av en slow burner till serie, men jag tycker den är extremt sevärd och har många stora plus [hon, han, omständigheterna, miljön, svärtan] och är rätt komplex.
Es salig morfar var förresten springpojke i dom kretsarna irl.
Längtar ordentligt efter nästa season, japp.

En ritual i mitt skrivande

är att alltid ha på mig den här.
Nä jag skojar.
Ritualen är att jag alltid mailar dagens manus till mig själv när jag är klar för kvällen (jag sparar nytt dokument med dagens datum varje dag).

Det är min reserv-backup.

I mailet till mig själv skriver jag:
"Börja skriv sid 143" (eller vad det nu är).

Och så börjar jag där nästa dag.

Fast först läser jag ofta 2-3 sidor innan sid 143, och pillar kanske lite med uppenbara ändringar som behövs där. Kommer in i lunket.

Viktig artikel

om du vill skriva spänning/krim med siktet inställt på utgivning.

Vad är det jag har sagt?

Aldrig jämföra dig med de etablerade kommersiella författarnas texter. Inte gnälla att du "kan minst lika bra." Situationen är så fundamentalt annorlunda där.

Debutanterna, de som kom igenom nålsögat, orkade skriva om åtta gånger och får fina vitsord och utmärkelser - det är dom du ska läsa, och lära av. Det är dina "konkurrenter" och din inspiration!

I dockmakarens verkstad.

Dagens über-ytligt: Mitt drömreportage.

Å vad jag önskar att någon reporter (Anne?) ville åka till USA och göra ett stort glammigt porträtt av världens snyggaste 70-åring Linda Gray (Sue Ellen i Dallas).

Känner mig smått besatt av tanken faktiskt.
Hon verkar så otroligt härlig. Glad så det strålar. Jag vill veta allt om henne!

Hur blev hon skådespelare?
Hur var hennes liv vid 20, 40, 60?
Har hon stoppat tiden med hjälp av hormoner? För- och nackdelar med det i så fall?
Hur var det att bli Sue Ellen med hela världen? Hade hon kul med dom andra i produktionen?
Vilka skönhetsingrepp, och i så fall i vilka åldrar?
Hur är det med kärleken?
Maten?
Alkoholen (Sue Ellen var ju alkoholiserad, hur var det att spela)?
Vad använder hon för underkläder?
Hur känner hon inför re-maken av Dallas?
Vad läser hon?
Vilka kloka livsråd har hon att ge?

Och exakt hur mycket hatar de andra panchosarna henne?

Psychic TV.

Maken sitter klistrad och kallar över mig.
Det är live, tittarna får ringa in. Det är billiga produktionsvärden, det är en översminkad programledare och ett mysigt medium med en intelligent glimt i ögonen.
Men hon är så blasé, hon kör sin grej med en så inarbetad rutin att hon säger sina barnum-uttalanden (=en 'sanning' som tolkas som insiktsfull av mottagaren, men som i själva verket är så universell att det stämmer in på alla; horoskop och kalla läsningar vilar tungt på denna metod) en halv sekund innan hon ser tarotkortet som hör till nästa barnumuttalande spååådom.
Eller så är hon bara jefligt psychic helt enkelt.
Jaja. "Det är fullt upp för dig i livet just nu, men snart kommer du att uppleva en skön framgång." Och: "Jag ser ett J framför mig, vad betyder det för dig?"

Sånt här var mitt liv under arbetet med min debutroman Styggelsen. Det var min största och roligaste research, tack vare en vän som då var europas enda professor i parapsykologi, tillika expert på viktorianska seanser. Han lärde mig tankeläsningstrick som jag framförde inför en häpen publik i Brighton. Vi körde även virtuella tarotläsningar här på bloggen, minns du? Det var kul.

För dig som undrar över hur 'mediala' och s k 'mentalists' gör det de gör säger jag bara så här: Fusket är så simpelt att man typ inte ens vill veta. Man känner sig smutsig när man får veta. Det betyder dock inte att det är helt lätt att klura ut. Men, tre ord: Fusk, fusk, fusk. Och ljug. Så inihelvette med ljug. Och stårytelling och mystik. En del av showen.
Tänk på hur fingerfärdig en vanlig trollkarl är, hur inövade tricken är. Mentalisten jobbar likadant. Det tar år att bli smidig. Och visst är det underhållande. Ibland. När man tar det för vad det är. En gammal, gammal tradition.

P.S: Man hör att någon ritar en blomma. Man ser det på pennans/handens rörelser i periferin. Öva själv, efter några års träning och snygga tjuvkikningar blir man rätt säker. Dessutom ritar 20% av alla som deltar i tricket en blomma. Hus, bil och streckgubbe är dom övriga vanliga. Man hör skillnaden. Man hör formen. Dessutom finns det andra metoder som man kan använda parallellt. All together now: Fusk-fusk-fusk.

P.P.S: Underhållande boktips: The Sceptic's Guide to the Paranormal.

Miljöombyte. Eller: Maja, I've a feeling we're not in Oxford any more.

Mors dag i UK.

Med total overkill på blommor (ytterligare 40 tulpaner trängs i vardagsrummet) eftersom vi har bråkat som sinnesrubbade människor och E hade dåligt samvete. Jaha ja.
Jag intalar mig själv att det är OK att barnen får se oss ha känslor som ilska och ledsnad, och att man kan bli sams efteråt och tycka om varandra ändå. Att det är realistiskt, att känslostarka förhållanden ser ut så.
Går väl sådär.

Hata, hata helger. Speciellt med pissigt väder.
Fy vad jag känner mig lurad. Det är vidrigt att känna så, att det bara inte funkar att vara tillsammans allihop. Och ja, jag är medveten om hur fruktansvärt illa detta låter. Kanske är förväntningarna för höga. Men jag tycker ändå inte det. Hm. Får jobba på detta. Hembesök från socialen i veckan (obligatoriskt här), det är skitbra, dom har koll. Kanske ska ta upp det här då.

Bäst: Fick handgjort kort från Felix + kram. *snyft*

(Dagis, oroat: "Han vill BARA rita och pyssla. Gillar han ... nåt annat?")

Snabbt hej och dagens fniss.

Älskar detta.
Smink som heter vad det är.
SPACKEL.