Jag leker tevekritiker: Har testat ny komediserie

från BBC i samma anda som Curb your Enthusiasm.

Simon Amstell är en välkänd, vass, kul gay stå-uppare med judiska arbetarklassrötter. Kanske mest känd som briljant f d programledare för pop-quizzen Never Mind the Buzzcocks.

I Grandma's House spelar han en välkänd gay judisk f d programledare som heter Simon Amstell, vars framgångar reduceras till tolvåringens outsiderskap och skuldbelagda klaustrofobi när han varje vecka måste klämma sig in i mormors lilla finrum för ytterligare en neurotisk familjesammankomst.

Det blir träffsäkert för E och mig när släktens ungdom konstant uppmanas slinka iväg till det lilla kontoret på övervåningen för att "studera" - bara för att hela tiden distraheras av grattiskort som måste skrivas på, absurda 'förtroliga samtal' eller nåt infantilt snusk (precis som i Es föräldrahem).

Simons dissande men välmenande släkt spelas autentiskt av lysande skådespelare. När morfadern grymtar "Köra i en sån där liten bil - nä fy faan, då är det säkrare att slänga sig framför ett tåg", då är det 100% igenkänning för mig.

Present från min snälla boss!

Den där Hellberg alltså.
Hon har sina sidor. Men på många sätt är hon den bästa chef jag haft.

Fjäskattack!

På en sketen måndag och allt.

"Vem är du och vad har du gjort med min man" tänkte jag vråla först.
Men sen log jag och åt upp i stället.

Svårt - eller bara jobbigt? Om skrivcoaching.

Jag känner mig enormt hedrad av allt tätare förfrågningar om att skrivcoacha blivande författare.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att tacka ja - dygnet har helt enkelt inte så många timmar och jag är inte tillräckligt erfaren - men jag försöker svara så gott jag kan på fina, personliga mail, och här på bloggen förstås.

Jag brinner för att var och en ska hitta 'sin grej' - kunde jag så kan du, typ - och en av mina drömmar är att få föreläsa om skrivande och kreativt driv, och att hålla workshops. Men det kommer nog inte att hända än på ett par år.

Det finns ingen tvekan om att de flesta faller vid vägkanten när det börjar ta emot. Och lita på mig, under ett romanbyggande tar det emot, förr eller senare, annars är man inte mänsklig. Alternativt fullständigt befriad från självkritik.

När det tar emot tror jag att man måste utveckla en instinkt för att särskilja känslorna:
"Är detta SVÅRT - eller bara JOBBIGT?"
Exempel: 'Svåra' saker för mig = Matte. Bollspel. Jag har ingen fallenhet där och att försöka nå en elitnivå inom matte eller bollspel skulle för mig vara ganska helt jävla förryckt, även om jag hade passionerade drömmar om målfester och svettiga benskydd och bönföll hela universum om att samverka för att uppfylla min dröm varje dag.

Att skriva - inte svårt. Att koka ihop berättelser och karaktärer som intresserar mig - inte svårt. För mig. För jag har fallenhet för det. Däremot blir det ju ofta jobbigt, förbannat jobbigt, lite på samma sätt som jag skulle finna det skitjobbigt att gå upp klockan sex varje morgon och baka tre medelkomplicerade kakrecept. Men inte svårt, nej.

En professionell skrivcoach/lektör kostar pengar och jag tror att det kan vara bra för många att anlita en sådan. Att förlita sig på godtycklig - och enormt tids- och energikrävande feedback, utan skälig ersättning, från en släkting eller vän, det tror jag inte alls på. Det känns kontraproduktivt och nästan lite oförskämt. Lite storhetsvansinne. Ett romanbyggande är en tuff process som ofta innebär hårda ord och som man bör vara specialist på att feedbacka, om man nu ska göra det, enligt mig.

Om du på allvar investerar i din skrivardröm med en coach så blir det inte mindre jobbigt, men du får ett objektivt erfaret bollplank som kommer att göra allt för att hjälpa dig låsa upp din potential. Och, kanske viktigast av allt, coachen kommer att kräva dig på ny text varje vecka (eller nåt i den stilen). Bra. För utan deadline blir det inget. Återvänder man inte regelbundet till texten blir det inget. Trust me. Kan du inte tvinga dig själv att konfrontera din egen skit (för, let's face it, det mesta man skriver blir INTE bra med en gång) och polera upp den får du lägga ner din dröm eller satsa hårdare. Skaffa personal trainer = ie skrivcoach.

Det jag skulle kolla upp innan jag valde coach är vilka andra författare skrivcoachen coachat (framgångsrikt). Den här personen hjälpte tydligen till med att piska upp Simona Ahrnsteds Överenskommelser i så fin form att den blev succébok. Gott betyg. Några andra vet jag inte men vet du får du gärna tipsa i kommentarerna.

Hur gör jag då? Jo jag är en arrogant jävul och skulle aldrig betala för feedback (eller för att bli publicerad). Det är möjligen min egen förlust.
Men jag har haft tur och fått långa personliga utlåtanden från förlagen med mina refuseringar vilket betyder, i klartext: "Du är snubblande nära. Men är du motiverad nog att ta konstruktiv kritik och att jobba om, att göra jobbet som krävs? Är du en sån person vi kan jobba med?"

Svar ja. Det är jag.
Dessutom skulle jag finna det enormt pinsamt att inte göra mitt bästa nu när vi som familj styrt upp allt så att jag ska kunna försöka jobba med detta. På det viset har ju vi också investerat på allvar i min dröm.

Dekorativa element

(inspirerade av Jeffrey Fulvimari) från gammal skissbok.
Här hade jag kommit en bit i utbildningen och började få modet att stilisera, och hjälp med att fatta att linjens karaktär är A och O.

Kandahar ink (vattenfast) med stålpenna & Dr Martin's flytande vattenfärg.

Svarade på en enkät

från en kille som skriver D-uppsats i 'Enterprise & Management' på London College of Communication:
1. What do you think about the future of the business of illustration?

I think there will always be a need for illustrations but it is a competitive industry.

2. Do you think the Internet has significantly changed the profession of the illustrator?

Yes. I could not imagine getting commissions without an Internet presence.

3. Have Internet marketing facilitated new business lines in Illustration? If so, which new opportunities or different ways of working have arisen?

I don't know.

4. Which Internet Marketing tools such as website, blogs, social media do you use normally? Do you think all of them are really useful?

My website with its portfolio is my main tool but I would not get much traffic to it if I was not a member of some high profile internet portfolio portals (The Association of Illustrators and Brighton Illustrators Group) where I estimate 80% of my clients found me. I also blog every day but I view that as recreation, not a marketing tool.

5. Do you think that with Internet Marketing the access to the business is easier for incoming new illustrators?

Only easier in the sense that you can now live anywhere and present and deliver work digitally. No need to travel to, say, London or NY to show a physical portfolio, or go through the cumbersome procedure of posting original artwork. For those who lack IT skills I think working as an illustrator is increasingly hard.

6. Do you think the way of working is different in the last years compared with a more traditional stage?

I don't know, I never worked on the traditional stage, please see answer no 5.

It's a bling thing.

Museum is da shit.

I övrigt är vi sugna på att hyra nån riktigt jävla kuslig spökfilm nu när höststormarna drar in. Inte för mycket våld eller splatter, det pallar inte E.
Kusligt ska det vara. KUUUSLIGT.
Kan man få några tips tack? Jag har liksom tappat kollen.
Mirrors, var den nåt att ha?
Eller finns det nån lite äldre man missat, kanske typ från Korea eller Argentina eller nåt?

Jag är sugen på att gå ut i boa

och göra en skylt.

Världens längsta

pommes frites?

Jag, jag, jaaag.

Yay! Kolla förlagets sprillans nya vinterkatalog!

OBS: Om du vill klicka i digitala katalogen och men är allergisk mot för mycket info om handlingen (som jag): Kisa/scrolla snabbt förbi det översta på 'min sida'. Lite längre ner finns en mini-intervju med Yours Truly.

David, min David.

Nej, detta ensidiga svärmeri visar inga tecken på att svalna.
Jag trånar och suktar och blir vid min läst, och det är ju gott så.

Men i ett annat liv, det säger jag dig bara David;
I ett annat liv hade du och jag sprakat.

Obs: Film med ljud.

P.S: Vi tar en till bara för att det är fredag: Homeopatiska akutmottagningen.

Leopardmorgon (eller Hur en gubbjävel kan döda ett plagg)

E: "Oj! Du har... köpt den där?"
Jag: "Nej, eller jo, men när vi var i USA för flera år sen. På Forever 21."
E: "Mm... Jag känner lite mer... 'Barmaid, 51'."
Jag: "HEJ DÅ."

Nördhumor.

Min man har fnissat i en kvart åt detta:
Någon försökte skriva en liten Haiku-vers men misslyckades.
Någon annan beskriver sedan varför det misslyckades - i Haiku.

Nörds. Gotta love them.

Kom till mitt ensamma hus.

Fast det är inte ensamt. Idag är det fullt hallabaloo med sonens kanske ondaste tandbrytningsdag ever (och det vill inte säga lite), plus en timmas brödjobb när han äntligen somnar. Stackarn.

But I give you: Dagens inspirationsbilder.

Mvh,
Nurse Hellberg

Min första bok.

"Kärlekens bok" av mig, fem år.
Jag dikterade, mormor skrev.

Ja du ser ju. Jag försökte börja så fiiint och romantiskt men sen kom den där jävla svärtan och trängde sig in ändå.
Dämonerna.
Skönt.

P.S.
Minnesglimtar: Mormor var tveksam till att skriva talspråkligt men jag propsade stenhårt på det.
Och hon skrattade så att hon nästan pinkade på sig åt sista. Som jag gör nu.

Dagens lip.

Det kom namnlappar att sy i kläderna till stora duktiga pojken.

När jag ser dom får jag lite samma stöt i bröstet som när det kommer brev adresserade bara till honom. Det här med att han är en individ med ett namn och ett knoppande liv särskiljt från min tillvaro. Att han redan känner folk som jag inte känner. Ett slags oberoende. Jag tycker det är coolt. Och rörande.

Liten akrylmålning på träbit.

Eller skiss snarare. Vignette.
Från kanske åtta år sedan.

Vill minnas att jag gav den i glimten-i-ögat/flytta-från-stan-present till en av Es kollegor/vänner som hade lite lesbiska tendenser.
Jag hade köpt på mig ett billigt set och ville leka med olika transparenser.

Kan inte påstå att jag är något fan av akryl. Det är som att måla med flytande plast.

Fotbollsfrun säger

att det roligaste med att ha baaarn är att man får klä dom i duffel.

Jag håller delvis med.
Att stjäla deras godis är också roligt. Och så lätt!
Like... stealing candy from a baby.

Höstligt.

Nu kan jag inte hålla mig längre.
Nu åker höstplaggen på. Yess!

(Men jag behöver allt underklänning till den där trasan. Fick jag se nu. Hehe.)

Å fy helvete.

Politiskt självmord.

Jamen kan vi inte införa LSD och skarpladdade maskingevär också?
Och jag vet, jag vet: En man som smyger omkring utklädd till Döden i Det sjunde inseglet.

Som en kuslig underbar roman.

Bloggvärlden berikar.

Hittade en spännande redogörelse av en bloggare som kom över hundratals suggestiva bilder av en okänd tecknare; "Den elektriska pennan", som satt på mentalsjukhus i Missouri 1895 - 1900.

Älskar outsider-konst.
Älskar. Och ryser.
Och vill veta meeer om Den elektriska pennan!
Jag tror det var en man. Vad tror du?

Del I.
och
Del II.

Dagens stickprov.

Tacksam för: Att inskolningsmetoderna här i UK är mycket hockey och lite snack när det handlar om att inte curla barnen. Jag läser så mycket skandinaviskt om 'ditt kompetenta barn' och hur skadligt det är att dalta, men förskole- och skolväsendet verkar inte vara på. Jag är uppriktigt chockad över olika bloggares berättelser om groteskt långa inskolningsperioder och stigmatiseringen av föräldrar som använder barnomsorg - speciellt till små barn, eller under föräldraledigheter med nya barn. Brr. Vilket fördömande självbelåtet förblindat land Sverige kan vara.

Självömkande för: Att jag inte kan komma på förlagets sensommarfest. Skit också. Men det är ju bara att hacka i sig.

Äcklad av: Min hemmagjorda panikdipp. Aromat, svartpeppar och paprikapulver i gräddfil borde inte bli helt jävla oätligt eller? Jodå. Det blev det.

Tänker osunt mycket på: Adventsstjärnor. Allt fint julpynt som finns i Sverige. Vilket snyggt framåtsträvande trevligt land Sverige kan vara!

Pappersteater.

Dagens inspirationsbild för mig.

Nu börjar det igen.

Med höstvindarna vinande runt knutarna och knäppande, knackande ljud i hela huset sitter Emmet med Felix i knät i köket och viskar:

"Det är Polty. Hör du? Hon är i ditt rum nu tror jag. Minns du henne? Nu är hon orolig igen. Din charm bevekar henne inte längre."

Felix asgarvar och ropar "Inte?"

"Nej. Men det är tur att du är lite febrig idag. För hon gillar... varma bebisar. Det är för att hon själv är så kall och frusen. Sen när du somnat, då kommer hon insmygande och lindar sina beniga kalla armar om dina kinder. Hårdare och hårdare tills du får svårt att andas. Och sen på morgonen ligger du där, lika kall och stel som Polty. Och då kommer mamma in och lägger en trasa över ansiktet på dig."

Felix ögon glittrar. Leendet går från öra till öra. Jag står bakom dörren och ryser och myser på samma gång. Vad har jag skapat för familj här egentligen?

Mysteriet Makka Pakka.

Är inte han(?) vår moderna barnkulturs mest säregna gestalt så säg?
Det lilla bisarra stenälskande trollet från Drömmarnas trädgård/In the Night Garden verkar vara de flesta vuxnas favorit - och jag tror jag fattar lite varför.
There's, liksom, more to Makka Pakka. Jag tror vi känner på oss det allesammans. Han(?) gäckar och förtjusar i samma utsträckning.
Ta hans litenhet. Ändå är han liksom napoleonskt självsäker, i en slags mild saktmodig föräldraroll över de storväxta figurerna, med sina rutiner och med sin udda renlighetsfixering.
Han har ett fordon. Ett alldeles eget. Ansvar! Upsy Daisy har visserligen sin busiga säng och Iggle Piggle sin båt (i introt i alla fall) men Makka Pakkas sparkcykel/rullator med specialhållare för tvättsvampen och tvålen är ändå i en klass för sig. Jag skulle faktiskt drista mig till att påstå att Makka Pakka i The Night Garden är den enda karaktären som har ett jobb: Han är den som vårdar dom andra tokstollarna.
Kolla de mörka ringarna runt ögonen. Makka Pakka har levt.
Han har dessutom fler nyanser än dom andra rent psykologiskt eftersom han har en hobby - stenarna. Han älskar sina stenar. Samlar på dom, sover med dom, ger bort till såna som förtjänar't. Hans hus är av sten - och hans själva kropp verkar faktiskt bestå av staplade stenar i en liten hög, av det slag vi brukade bygga under lata lördagar på Brightons steniga strand. Fast hans stenkropp är i ett fuskpälsliknande mjukismaterial förstås. Men associationen till Brighton Beach tar inte slut där.
Nej. För vad är Makka Pakkas sängkläder gjorda av?
Jo - ett härligt badlakan.

Jag brukade tycka att In the Night Garden var en jävligt pårökt produktion. Av teamet bakom Teletubbies - men ännu mer surrealistiskt och jobbigt. Not any more, 43 768 avsnitt senare. Jag tycker det är genialiskt.

Min mors humor.

Men... har det inte blivit lite fel på etiketten på denna käcka gåva?

Den känns inte helt... konsekvent va?
Jag kan inte hålla mig.
Adjunkt Hellberg får ta fram rödpennan här.

Så... så... Sisådär ja:
"Hand stickad gammal dags disk trasa i ribb stickning från far mors tid."

Vad hände här?

Jag tror det kallas "ett ryck".
Inspirerat av värsta bästa prezzien från bloggvännen T!!!
Omtänksamheten gör mig helt rörd.

(Det är ohyggligt svårt att hitta bra påsförslutare i UK, nåt jag gnällt över tidigare.)

Och tusen speciella tack från bulldiggarna E & F.

Har jag roligt?

Svar ja.

Unna.

32 spänn från Tesco (typ ICA).
Värt? Ja.

37 år idag.

Känns bra!
Det är förresten underskattat att klä sig som en prinsesstårta. Nu ska jag gå och baka mig en stor tårtjävul också.

Eftersom jag jobbar ensam idag och vill ha lite roligt bjuder jag härmed in till ett virtuellt Afternoon Tea Blog Party (med bubbel förstås).
Du kommer väl?

Lämna gärna bildlänk i kommentarerna i så fall, så jag får lite fint att titta på:
- Vad du vill ha på dig
och
- Vad du vill snaska på.

(Själv ska jag ha drivor av snittar. Drivor säger jag. Löjrom, kräftstjärtar, knapriga små baconbitar. Ost. Sånt.)

Välkommen!

Gottpåse från floristen.

Blandad krokus och rosa tulipaner. Nu måste jag kolla när det är tid att sätta ut.

Vad jag tycker.

Om detta.
Om vi ponerar att tolv-tretton vettiga pers i veckan (vet ej, kollar aldrig statistiken), och lika många peddosar, sitter och glor på min son här på bloggen, då säger jag bara:

Varför inte fler peddosar?!?
Tycker ni inte att min son är seksy eller vad?!

Nämen okej. Min råa humor åsido då:
- Visa mig ETT BARN som farit illa, konkret illa, för att föräldern "exponerat" det i en blogg. Visa mig det tack.
- Barnporrdebatten och peddoskräcken är något av det mest urspårade och bajsnödiga jag vet.
- Min son är mitt hjärtas ljus och det skulle kännas väldigt konstigt att inte blogga om honom. Jag kanske "exponerar" honom, ja. Men jag håller inte med om att "en förälders viktigaste jobb är att inte exponera sitt barn." Hell no. Befängt uttalande. Jag går på magkänslan där. Jag vill inte lägga ut nakna rumpbilder eller foton på honom när han är sjuk och mår dåligt. Jag har inte rannsakat mig själv om varför min gräns går just där, men det gör den. Punkt.
- Snart nog kan han blogga om mig och lämna ut mig fullständigt till de typ tretton pers som ids läsa. Hoppas lite att han gör det.
- Jag fick ont i hjärtat å barnens vägnar när jag kollade lite på Ensam Mamma Söker. Där gick tydligen nån annan slags gräns för mig. Borde inte Barnombudsmannen snarare dra upp lite riktlinjer för hur man ska handskas med barn som exponeras inför en miljonpublik på dokusåpor på teve?
- Att "exponera" mitt barn här har gjort mig till en bättre förälder tack vare andningshålet och diskussionsmöjligheterna som bloggandet innebär för mig. Mamma ska ha syre först, sen kan ongen få lite. Kanske.

Jag testar sängvägen.

Det känns helt stört, detta att försöka jobba från sängen.
Känner mig som den inbillade sjuke.
Som den kryaste jäntan på sanatoriet.
Som prinsessan på (stj)ärten.
Rumpan - rumpan! Säger jag bara.
AJ, my ARSE.

Inga praliner hade vi hemma heller.
Tvi för det här.

Mysig godnattbild.

Puss. Dröm mycket horror nu. Och kolla så att ytterdörren är låst.

En roman blir till.

Författaren Maria T beskriver arbetsgången för nya romanen så himla bra och intressant.
Jag tror att vi kommer att få höra mycket om Underfors jag...

Tre guldkorn för den blivande författaren att ta till sig glimmar lite extra i Marias redogörelse:
- "Tänk-om"-idén.
- "Här hade jag en hel del frågor att besvara" (ie Maria blev nyfiken själv).
-Hårt arbete.

Vi sitter brevid varandra

på varsin stol inne på expeditionen på Felix nya dagis och har första mötet med hans nya nyckelperson.

Och under några sekunder kan jag se oss utifrån, jag och min man. Han sitter bredbent, tillbakalutad, leende, med händerna knäppta bakom nacken och uppspärrade armhålor. Ibland brötar han armbågen i ett skåp bakom men ber inte om ursäkt för det. Han ger förskolläraren mycket ögonkontakt.

Och där sitter jag. Med knäna ihop, lite kutig, liksom ihopkrupen med fingrarna nerborrade i Felix munkjacka som jag håller i knät. Min blick vill hela tiden glida ut genom fönstret och jag svarar underdånigt leende på dom frågor som inte E hinner ta först.

Vilken missvisande bild. Utom det där med blickarna.
Jag är ju den kaxiga av oss två. Den som gillar att styra upp möten, få folk att lyssna och hålla med mig. Den med stålviljan som nästan skulle kunna kallas bufflig, men som driver oss som familj i rätt riktning.
Men: Jag är mer ointresserad av sonen.
Nej, alltså inte av honom som individ, men av allt det praktiska. Det var ett spelat ointresse i början för jag förstod rätt snart att jag var tvungen att tagga ner min enorma kapacitet där för annars skulle jag bli galen av 1) tristess och 2) ökad arbetsbörda. Nu går det lättare att kliva tillbaka och ta mindre ansvar.
VI glömde ta med strumpor och uteskor till hans första dag idag till exempel.
Inte jag.
Mest tyckte jag förstås att det var E's "fel" men det var verkligen ingen stor grej - jag har liksom tappat förmågan att reta upp mig på sånt eftersom jag inte har någon investerad prestige där och ingen bitterhet.
Och pojken fick låna några gamla gummistövlar som fanns på dagiset så det gick ju braaa.

Japp. Jag har blivit en slapp bohemförälder som glider omkring lite ovanpå alltihop och "don't sweat the small stuff". Jag är väldigt stolt (och lite förvånad) över mig själv.

När resultatet blir menlöst

blir jag galen.
Gaffelkakorna här blev sorgligt menlösa.

Som nödlösning pudrade jag mina cookies med en del salt och tio delar strösocker. Och det blev okej! Lite shortbread sådär.

Har läst klart Hypnotisören

nu och kommenterat era kommentarer om boken här.
Om nån ville snacka lite om'en alltså. Marie? Skrållan? Any takers?

Jag hängde inte riktigt med i hela hypen omkring debuten och hade rätt låga förväntningar men är (som jag säger i kommentarerna på tidigare inlägget) riktigt impad. Blev genuint nervig här och där och sögs in.

Inte för att jag ska köpa

några nya höstkläder - men man får ju drömma va.

Dagens emailfråga.

"Good evening Amanda

I was just having a look at your website and the amazing artwork you've produced.

My wife recently suggested that I should approach a publisher in regard to some children's

rhymes and stories that I wrote for my kids.

I thought I would try picking the brain of an experienced illustrator first if that's OK? I don't know much about publishing but noticed that most children's books are a collaboration between writer and illustrator, is this correct?

If so, would a publisher normally put the 2 parties together or could the writer and illustrator approach a publisher as a partnership in the first instance?

I realise you are a busy person and probably inundated with work offers but if you get a minute to reply it would be much appreciated.

Kind regards

I"

Mitt svar:
Hi I,

Nice to hear from you.
You are right in thinking the publisher will match up a suitable illustrator to a children's
manuscript when they buy it from the writer. The writer never has to submit her manuscript with sketches or illustrations that she has commissioned privately - it would be very costly for her and more importantly, may discourage a publisher from looking at her text seriously - it's just not how it works.


The publisher's are very used to looking at submitted manuscripts without pictures - in fact they prefer it unless the author is also a professional illustrator - and are good at visualizing what illustrator
they should hire to compliment the text. They tend to 'know best', although would obviously not want to pick an illustrator the writer would not be happy with. It is not unusual for the author and
illustrator to not even meet. After a manuscript has been accepted and an illustrator has been selected, the author and illustrator are paid 50%-50% of the fee. Then the illustrator starts work, often it's a bit
of a three-way team effort involving the illustrator and the publisher's editor and designer. By this stage the author is probably off working on her new manuscript!

But as I say, some professional illustrators also write their own manuscripts (like me).

The best advice I can give you in order to give your manuscripts the best possible chance with a publisher are:
- Do your homework! Children's publishing is incredibly competitive, most of the creators have special training and the publishers are quite strict - every sentence is reviewed in detail, in fact every comma. As
well as the overall plot. They will need you to show something unique as well as a love for and awareness of modern children's picture books so do spend several pleasurable research days at your library and book shop armed with pen and paper. Who publishes stuff similar to yours? How many pages is a normal picture book? (32 is industry
standard.) What is the language like? How many words in total should a children's picture book manuscript be? (under 1000 is ideal, spread over 12 double page spreads.)


- Get a copy of this book. It is basically a catalogue of all UK children's publishers, plus lots of priceless advice on how to submit your texts.


Best of luck in this very rewarding but demanding endeavour!
Kindest regards,
Amanda

Astrar från Devon.

Trefligt tyckte jag.
Gillar när det finns närodlade (åja) snittblommor hos floristen. Den där tufsigheten, bonnigheten. Som om dom kom från ens egen täppa liksom.

SVT hälsar med glada nyheter.

"Hej,

Jag kan med glädje meddela att vi kommer att sända BBC:s "Sherlock" kring jul/nyår.

mvh

H

SVT Programinköp"

P.S: SPOILERVARNING utfärdas för kommentarerna:

Där diskuterar vi som redan sett - så håll dig undan om du är som jag och inte ens läser baksidetexter.

P.S. Blast from the past

Felix åtta dagar och 2,5 kg.
Vi fick hembesök från vården varje dag i två veckor.
Det trodde vi alla fick men så var det inte riktigt.

Är enormt tacksam över att jag bedömdes så psykiskt stabil att jag bara behövde ligga inne två nätter trots förstagångs- och snitt. Först i efterhand när vi begärde min journal och ett snack med BM fick vi veta att personalen har en stenhård betygsskala som mäter mammans mentala läge från 10 till 0 (10 = allt bra 9 = ibland tårfull och osäker, ända ner till pratar osammanhängande - och så 0 = en fara för sig själv och barnet) och att de bedömer och omvärderar detta varannan timma lite fint och diskret på BB. Jag har också fattat att tre av de sex på min sal var i riktigt dåligt skick och pendlade vilt mellan eufori, apati och dödsångest.
Och att det psykiska väger mycket tyngre i hemgångsbeslutet än bebisens och mammans fysiska hälsa (men det säger väl nästan sig självt). För i backspegeln var pojken verkligen inte alls stark, det var han inte. Men det blir ju knappast hjälpt av en sjukhusmiljö.
Och amningen blev bara pannkaka i början. Med en svältande prematur gulsotsbebis som inte orkar suga och tynar bort framför ögonen på en blir man liksom inte sådär fantastiskt avslappnand som mjölkkossa. Är otroligt arg på mig själv över att jag inte gav lite ersättning tidigare. Jag var den enda på salen som ens försökte amma. Med tiden blev det kombinationsmatning och det gick bra.
Jaha, en liten inblick från BB i UK. Vi var helnöjda med nästan allt. Imponerade rent av.

Into the woods.

Helgens bästa: Felix stövlar ut i skogen i sina nya promenadskor, hittar björnbärssnår, plockar sju-åtta stycken på eget initiativ och äter upp (bevis på tröjan), mässandes "go-go, go-goo!"
(=Godis)

Vad fan hände här egentligen? Hittar egen mat, liksom.
Och nyss var han en liten halvblind 2,5-kilostarm som grät så hjärtat brast när man skulle byta blöja.
Fast det gör han i och för sig fortfarande. Oh, the humiliation.

Aftonens glosor.

Bramble = (taggigt) snår
Begrudge = Missunna
Vexed = Förargad/ilsken
Plonk = förmånligt prissatt (bords)vin

Fick ett infall. Fläkte upp bolljusen.

Det känns augusti-aktigt.

Deckarkarameller.

Tack Yourlife och Bonnierförlagen!
Nu kan jag äntligen snart hoppa ner från min höga häst och sluta kokettera med att jag nästan inte läääst några av dom nya stora svenska spänningsförfattarna.

Ska bli kul att se vad kollegorna pysslar med. Har redan varit på Kepler lite och nosat och måste säga att jag gillar författarnas hantverk. Trevlig ton som lyckas sitta både på den breda stolen och lite på den litterääära. Synnerligen filmiskt. Dom hade inte tråkigt när dom skrev och jag har inte tråkigt när jag läser. Och så är dom nästan lika vidriga som jag. Yay!

(Förresten, kan vi inte enas om att lägga ner den där trötta kvasidiskussionen om 'ondska' och 'varför vill man skildra ondska' och 'varför ääär det så mycket ONDSKA', OK? Så här är det: Om det inte är spännande, eller har mörka aspekter - då är jag bara inte intresserad. Inte av att läsa't och inte av att skriva't.)

När jag var yngre och hade mer energi

(ie förra året)
gjorde jag en typ pekbok om sonen (för privat bruk, inte för publicering).

I början hatade han den men nu går det bättre.
Skam den som ger sig.