Köpstopp.

Nu är jag klar. I och med denna svarta paljettkjol. Nog.
Nu känns det som om jag har linnen, klänningar, kjolar, kappor, bälten, koftor, brallor och skor som jag gillar och som passar mig i tillräckligt med kombos för att ta mig genom årstider och högtider och vardag i sisådär 25 år framåt.
Läste förresten Helena von Zweigbergks tankar om klädstil i lördagens DN och fick mega-igenkänning: När hon gick hemma och slafsade under småbarnsåren köpte hon enbart festkläder, som nån slags projicerad dagdröm.

Dagens stora grej

är att Felix mormor och morfar kommer hit. Otroligt spännande för alla inblandade.

Lite mer bilds

från igår. Felix får inte äta fika men vad gör det när mamma är så god.

Lever jag ett torftigt liv

som har sett fram emot det överblivna moset och kotletterna som vi ska äta ikväll sedan jag vaknade i morse?

Dagens aj fan:

- Jag kan inte gå och prata på samma gång.
- Mossgrön ögonskugga i brynen är tydligen da shit. Om man är typ blond/rödlätt.
- SVT vet vad dom gör. Synd att jag inte kan säga det samma om mig själv.
- Det tar en lång dag att göra tre minuters TV. Med mig i alla fall.
- Death-by-chocolate-cupcakes = funkade.
- Jag fyller 37 nästa gång. Det syns. Det får man hacka i sig. Tur jag slutade röka.
- Polty var mycket frånvarande. Tror jag. Har ju inte sett allt det filmade än.
- "Ian McEwan (gah!) var trevlig. Men han bjöd inte på cava." (I did. Vi behövde.)
- Jag. Hatar. Min. Egen. Röst.
- Jag. Älskar. Min. Man. Och. Min. Son. Så. Att. Det. Gör. Ont. (Hur står dom ut? Det är en förunderlig gåta.)

Ironi.

OBS: Detta inlägg är en pausfågel. Jag skrev det i söndags. Återkommer så fort jag vinkat av SVT, kramat mannen och sonen och njutit ett glas champagne och en laxsnitt.

Alltså, jag lånar ju bilder från höger och vänster och lägger ut på bloggen utan att fråga eller betala någon och oftast utan att uppge källa.
Och eftersom jag själv har flera illustratörsportfolios här och var på nätet händer det att andra bloggare lånar bilder som jag gjort. Det gör mig inte ett skit så länge det inte är i kommersiellt syfte.
Det roliga är att min snillrika man fixat så att jag får automatiska email-rapporter där jag kan se när nån kopierat och klippt in en av mina illosar hos sig. Då surfar jag dit och kollar.
Nu senast har en tjej lånat en av mina teckningar till sin "anorexia-är-perfektion"-sida.
Och jag kan bara inte låta bli att tycka att det är lite dråpligt.

Mvh,
164 cm
67 pannor
och rätt okej med det

Nu har jag bestämt mig.

Så här får det bli.
Jag kan stå.
Jag kan sitta.
Jag kan prata smörja och svettas i armhålorna och darra.

Fast blusen är ganska genomskinlig så jag får nog köra med linne under va?

Nu ska jag bara försöka få en lugn kväll och natt (Polty! Det är dig jag syftar på, inte Felix) och slappna aaav lite.
Lättare sagt än gjort.
För nu KOMMER DOM SNART HEM TILL OSS.
Jesus Christ. Håll mig i handen. Snälla.

Testar lite plagg

inför "en grej" som man så törrt säger.
Men vad är detta?
Det är ju för i helvete inte min klänning, det är ju... en av Singas?

Jag älskar dom så mycket

att dom får en egen bild.
Jag har kommit på vad kärleken beror på:
Att dom andas lite Audrey Horne.
Och lite Maggie Gyllenhaal i Secretary.

Nej igen Queen Linda.

Jag tycker att gubbsen är dumma som mobbar dig. Häng ut fler, you're so good when you're bad.

Jag vill inte vara någon bakåtsträvare eller förståsigpåare här. Jag känner inte en jävel och vet egentligen väldigt lite om den svenska förlagsbranschen (fast jag är naturligtvis rätt nyfiken på den och vill lära mig mer - den är ett allt viktigare arbetsfält för mig).

Men det sitter en stor skärva och skaver mitt i parallellen du drar mellan den utveckling skivbolagen just sett och vad du tror kommer att hända i bokbranschen.
För musik är en eterisk produkt vars kärl inte spelar någon roll medan litteratur är en taktil produkt. Inte en jävel vill ha elektronisk läsplatta. Alla vill ha en bok. Boken är redan fulländat funktionellt formgiven och dessutom alla tiders hetaste accessoar, nu och inom överskådlig framtid. Och en sak till: Alla älskar en fantastisk fysisk bokhandel. Ett icke-skitnödigt lästempel med kunnig engagerad personal, mysig fikahörna och fritt fram att bläddra i fina tidskrifter. Med härlig pappershandel och fräsch gratistoa och täta författarkvällar och soffor och en barnavdelning som bräcker öppna förskolan. Starbucks och kulturhus i ett. Man kan gå på date där. Det är amerikaniserat och det säljer som fan. Där har Sverige mycket att lära.

Du har helt rätt i att marknadskrafterna är starka och att det pågår en dragkamp inom förlagen mellan litteraturvetare/redaktörer (som FAKTISKT gör en kulturgärning - var inte så sniffy över det, det ser bara bittert ut) och marknadsavdelningen som vet jäkligt väl att en bok måste sälja i minst 400 ex för att det ska löna sig för förlaget att lägga redaktionell tid på den.
Men det går inte speciellt dåligt för bokbranschen globalt. Mitt brittiska förlag kan till exempel satsa mycket tid och hyggliga honorar på intressanta (tycker dom) nobodys som jag eftersom de också ger ut Jordan - som säljer som skam. Så tänker dom.

Det är väl mest i Sverige det är knöligt just nu? Och det beror nog till viss del på att vi är en sån satans liten marknad/litet språkområde men också på, om jag fattat rätt genom artiklar i SvB och frustrerade författare (Frimansson, Janouch), ordentligt slappa distrbutörer där den högra handen inte har en janne om vad den vänstra gör.

Det blir alltid ett jäkla stuns

på hoppgungaren, aka unge herr Fradga, när vi sätter på lite Queen här hemma.
Och nu kan jag ju se varför. Han är Freddie återuppstånden helt enkelt.
Bara muschen och tänderna som fattas.
Det sistnämnda jobbar vi på som synes.

Finns haklapp i hemmet? Jodå. Men han lirkar av sig dom snabbare än jag hinner säga scaramousch scaramousch will you do the fandango.

Är du en book lover?

Prenumerera då på de två hemliga förlagsredaktörernas veckobrev.
Anmäl dig här:
forlagsredaktoren@gmail.com
Riktigt intressant, i väntan på den där hemlige förläggarens dagbok som borde komma ut snart.

Lektör. Redaktör. Förläggare. Jag har inte riktigt klart för mig vad de olika svenska rollerna innebär. I UK heter det kort och gott editor, och sen kan man vara mer 'junior' eller 'senior'. Fast förresten, förläggare heter nog publisher. Redaktörens chef. Hur som helst är dom alla lite bittra just nu på mitt förlag eftersom dom tappat många beslutsfattande funktioner och makt till marknadsavdelningen. Vars chef är den nya kejsaren som alla måste svansa för. Med en nyckfull tumme upp eller ner bestämmer marknadsavdelningen över utgivning eller refusering. "De vision-befriade neandertalarna", muttrar de mer konstnääärliga och kulturella redaktörerna.

Såg just en kille

i en bil som påminde om "Stuart" (Aidan Gillen) i brittiska Queer as Folk. Och det pirrade fan till. After all these years. Vilken serie. Vilket manus. Vilka skådisar. Undrar om den håller än?

Och mest intressant av allt: Vem hade trott att straighta kvinnor kunde gå igång så jädra hårt på att se två karlar sexa sig? För det var väl inte bara jag?

Present

till Felix från mig på 30-veckorsdagen.
Väldigt vacker bilderbok av träsnittskonstnär. Gick hem skapligt.
Sonens favvo är och förblir dock Owl Babies, varje kväll, 19.42 sharp.
Bra smak. För det är nog världens mest fulländade bilderbok för små barn. Och den studeras noga, med rätta, på varje illustratörs- och bilderboksutbildning av rang.
Det familjära ska möta det oväntade. Glöm aldrig bort det.

Kategori: Vem bryr sig?

Italienarnas guidebok är klar. Dom som köpte rättigheterna till en illo jag redan hade gjort. Och pyntade såpass att jag kunde få mig ett par Vivienne Westwood-pjuck. Såna uppdragsgivare gillar vi. Grazie.

Seriöst.

Jag kan bara inte föra ett professionellt telefonsamtal eller skriva eller teckna på allvar om jag inte känner mig lite proper. Jag tappar min värdighet (ha! As if) och självrespekt när jag slafsar omkring oduschad i något bekvääämt.

De bruna skorna är min nya lilla septemberkärlek och jag har ingen annan att visa än du. Felix var inte ett skit intresserad sa han. Klänningen däremot fick betyget fyra dregelsträngar.

En gåva

från svärmor. Till MIG, inte till OSS. Försöker hon säga något?
Hade mycket hellre velat ha hennes antika bebisbok från 60-talet där det står att preggotanter bör försöka begränsa rökandet till max 40 cigg om dagen.

Vi har inte läst ett skit om barnuppfödning sedan Flingans andra månad. Går på instinkt och pratar med vettiga kompisar enbart. BVC har lussat med oss sedan dag ett och kan dra åt helvete.
Som resultat har vi en rar urstark sjumånadersbebis som sover bättre på natten ju fler utmaningar han får att tampas med på dagen. Den dan han lärde sig äta ostmacka själv sov han 13 timmar på raken.

Kvällstokerier.

Jaha. Här står en annan i mörka hallen med hemorrojdkräm under ögonen. Obs sant.

Morgonmys.

I'd rather be på väg till Bokmässan.
Inte.

(Jo. Lite faktiskt.)

Tim Burton

måste vara rätt inspirerad av latinamerikanernas Day of the Dead va? Jag försöker lära mig mer om denna grälla och sympatiska allhelgonafestival som verka ha rötter i uråldriga inkatraditioner och diverse ockulta föreställningar. Döden som dråplig och tragikomisk och färgstark och i högsta grad en del av livet. Party och kortspel och snacka gamla minnen bland gravarna. Så hands on jämfört med våra ensliga enkla gravljus på Allhelgonakvällen.

Först var jag mest fascinerad av de dekorerade sockerskallarnas estetik. Det som ibland kallas "primitiv" folkkonst. Det var så det började. Jag ville ha en sockerskalle helt enkelt. Sen fick jag korn på de makabra små skulpturerna och de påkostade offeraltaren i varje hem. Med små leksaker till de döda barnens andar, och cigg till storspökena. Dessutom börjar det tydligen bli poppis att ha bröllop på de dödas dag - 'til death do us part och så vidare. Men där blir det lite för gothigt till och med för mig.

Nåt så sällsynt

som ett kort på hela jädra la sagrida familia ihop. Hittade jag idag. Från det där bröllopet i början av september.
Notera att ingen gråter - eller ens är speciellt sur. Mer sånt.

Teknik

har jag ingen.
Skrivteknik alltså. Man kanske får lära sig sånt på skrivarkurser?

Teknik är ett ord som ofta poppar upp i Noréns dagbok. Han påtalar att den-och-den skådespelaren inte har någon "teknik". Och jag fattarn'te riktigt hur han menar. Alexanderteknik? Teknik för att lära sig manuskriptet? Röstteknik? Teknik för att minnas hur man ska stå och gå på scenen?

Någon har sagt att författarens yrke ligger nära skådespelarens och det fascinerar mig. Det klingar sant också. För mig i alla fall. Att sätta in sig själv i någon annan. Försöka känna vad han känner, försöka se vad hon ser.

Det enda jag vet är att det inte går att börja skriva för tidigt. Det där med "skriv-skriv-skriiiv" som tycks vara alla samtida författares universalråd. Mitt råd skulle snarare vara: Skriv inte. Om det nu tar emot så jävligt. Alltså, bara för att man älskar att läsa betyder det inte automatiskt att man måste älska att skriva. Somliga tycker att det är en arrogant sak av mig att säga. Andra tycker att det är en lättnad att få höra.

Jag kan bara tala för mig själv här, men för mig går det hela ut på att hitta en historia som bär. Som VILL, nej KRÄVER att broderas ut över hundratals sidor, under hundratals timmar. Som gör mig nyfiken. En historia som nästan skriver sig själv, hur flummigt det än låter.
Då vet jag att jag har nåt. Då är det värt att dyka i. Först då blir det skriv-skriv-skriiiv.

Folk jag tycker är lika på nåt sätt

fast dom egentligen inte är det alls:

- Jonna Bergh och Ann Söderlund.
- Ben Stiller och Adam Sandler.
- Marika Lagerkrantz och Geena Davis.
- Sissy Spacek och Mia Farrow.
- Doktor Snuggles och Professor Baltazar
(fast den senare hade myyycket finare AW = artwork).

Tomatsoppa och varma mackor

fick den som hjälpte mig att deklarera idag. Min lille revisor. Min lille jurist.
Eller som Liza Marklund säger: "Jag och min man har ett traditionellt familjeföretag, fast det som inte är traditionellt är att jag håller i produktionen och mannen i administrationen."
Tack som faan för det.
Och suppen var god, fast den var färdigköpt. Man behöver ju inte förta sig va.

Två kärlekar.

Domma här två boysen ser mig precis som jag är. Fisig och småfestlig och trälig och trött och schleten och besatt (fast allra oftast helt enkelt Världens Tråkigaste Mänscha).
Och så någon enstaka gång då, när jag fått en halvtimma - nej, okej, trekvart - för mig själv på toa; rent av lite snögg.

Och konstigt nog verkar dom gilla mig ändå. Hittills. Sicken tur jag har haft.

Nu har vi fått lappsjuka.

Nu drar vi ut.

Utmanad om skrivande

av Malin:

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt?
Nja. När jag skriver roman är jag väldigt fokad, första utkastet får inte ta mer än ett par månader och jag kan inte ta skrivpaus mer än två dagar i rad då, helst bara en. Annars tappar projektet puls. Vill helst komma igång och 'få det gjort' så tidigt som möjligt på dagen. Kan sitta max 5 timmar, unnar mig 5 min internetpaus varje timma. Men precis innan jag ska somna får jag ofta ett inspirationsrus och då är det bara att masa sig upp och sitta en stund med laptopen.

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?
Ja ofta. Hemligheten är att man måste köra på ändå, fast man inte är inspirerad alls. Efter en halvtimma eller så av skitdåligt surskrivande brukar det lossna! Det går alltid att slipa en oinspirerad text men det går inte att slipa ingenting.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dyligt?
Nja. Helst inte men det har hänt att barnböcker som jag skrivit kontrakt på att leverera krockat med nyare och, i den stunden, mer lustfyllda saker som jag känt mer för att göra. Då gör jag det som känns 'tråkigare' på förmiddagen och det 'lustfyllda' på eftermiddagen som en belöning.

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
En novell i antologin Utan dig kan jag inte smaka på snön, två romaner (en antagen & utgiven; Styggelsen, och så uppföljaren; Döden på en blek häst -- vet ej om den blir antagen än), två antagna barnböcker (Snoring Beauty kommer 2010 och Happy Birthday Ruby & Rosie 2011), en refuserad barnbok som också var mitt examensarbete från illustratörskursen, plus ett nytt nästan klart barnboksprojekt som jag bollar med förlaget just nu. Samt kanske tre-fyra andra noveller av varierande kvalitet som valsat runt i novelltävlingar utan framgång.

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?
Styggelsen refuserades av 3 förlag om jag minns rätt. Det största förlaget gav jättebra feedback, de andra mer kort och standardiserat. Min refuserade barnbok fick nog nej tack av 2-3 förlag, även där lite blandat med den konstruktiva responsen, men jag kan ju se idag att det var ett dödsdömt projekt - om än spännande. Alldeles för mörkt och dessutom rimmande = big no-no.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Om jag är mitt inne i ett projekt, ja.

7. Varför skriver du?
Det är mitt jobb.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Styggelsen finns hos välsorterade bokhandlare, bibliotek och på Bokus & Adlibris.

Civilisationens hinna är så tunn.

Tio timmar utan el är tilltäckligt för att:
-Frysen ska hamna på +3.
-Man ska hinna sätta i sig en hämtpizza, en flaska vin och ett halvt paket halvsmält chokladglass i skenet av kandelabern (skönt dekadent).
-Köra tre vändor i humöret enligt mönstret "Jag är förbannad -> jag är stoisk -> det är lite mysigt ändå".
- Dagen efter ska kännas som lyx. Superlyx.

Mysdag

med unge herr Fradga här. Nu ska vi ansöka till dagis, börjar nästa sommar. 262 kr per halvdag, inkl. fin mat men inte inkl. blöjor eller extra utflykter, typ teaterbesök. Det är väl uthärdligt?

Har äntligen hunnit läsa lite i Bitterfittan, så passande mögelfläckig av gammal utspilld flaskmat. Och okej, I appreciate the effort. Verkligen. Men hittills finner jag den småklumpigt konstruerad, omogen och melodramatisk.

När minimalismens kyla

lämnar en ekande tomhet inom en är det skönt att veta att det sitter en dam som heter Phyllis nere i New Mexico. Phyllis gör stora kitchiga kransar av halvantikt påsk- och julpynt.
Jag blir enormt sprallig av Phyllis kransar. De är som skulpturer, karameller och juveler på samma gång. Inte undra på att många av de bästa är sålda.

Sisådärja.

Då har vi rivit av ett helvetesbråk. Så j-la beige att jag mår illa; om att jag tycker att E är arrogant som inte har bättre koll på sitt schema och valsar iväg på ett sjukhusbesök på sin lediga dag - FEL dag visar det sig - när vi kunde haft det lite treeevligt, han och jag och sonen.

Det kvittar om det är han eller någon annan: Jag föraktar människor som haft det lite för braaa och makligt i livet, sådär så att dom tror att dom kan sväva över vanliga träliga saker som att VARA LITE ORGANISERAD.

Hur som helst. Nu är vi sams. Nu blir det kantareller och biffstek och pommes och gräddsås och hela köret. Jag köpte. Jag är tamejfan en dörrmatta ibland. Det kan man väl inte tro?

Omslagspapper för ord.

Intressant om bokomslagsdesign i SvD.

Exempel på verklig feedback från förlaget:

Så här kan det se ut när man jobbar sig fram ihop med ett bilderboksmanus. Med andra ord säger redaktören: "Det stämmer fortfarande inte riktigt men fortsätt fnula lite i den-och-den riktningen så säger jag till när det funkar".
Öh, och jag har också fått tillsägning om att skära ner textmassan per sida till ca 15 ord max (i bilderboksvärlden vägs och vrids varenda ord, varenda kommatecken - "tyvärr hade jag inte tid att skriva kortare" heter det ju).
Passar fint ihop med min redaktörs sista synpunkt också. Inte.

"I really like what you've done, it reads well and the structure
holds together nicely. I definitely think you should go ahead and sketch -
and do let us know if you'd like M [designern, min anm.] to send type and/or sample layout ideas.
I suspect there will be some further adjustments to the text as we
progress to this next stage but nothing that should affect the pictures.

One comment I do have at this point is that I think you have slightly thrown away
the ending, it is a great opportunity to really underline that X is now
getting true recognition and praise - something along the lines of (at the
end of p 11) the children all said how much they hoped X would stay,
how much they needed someone just like X. Then on p 12 it could just
bring in more emotion (stating the obvious I know but leaving a good warm
feeling), something like; 'so X thought about it and decided that this was
a good place, a place where he was really needed. A place that he could call
home. And so he stayed'. (that's probably a bit too much but hopefully you
know what I mean...)"

Felix är nyvaken

och full i faan. Den ömme fadern är myrbiten och dataspelssugen. Jag småfryser lite behagligt sådär och är för lat för att ta på mig sockar. Borde nyttja dagens futtiga flyende arbetstimmar till att revidera några baaarnboksprojekt men så funkar det ju inte. Först måste man fulsurfa tills solen går ner och man skäms in i kärnan av sin svarta själ. Sedan, när man har trettiofem minuter kvar och maken börjar slamra med riskastrullen och hans utmattning och lätta irritation ligger och dallrar i luften, DÅ vräker man fram skissblocket och presterar nåt innihellvette bra. Hoppas man.

Idag tänker jag på Daisy och Violet.

De siamesiska tvillingflickorna Hilton som föddes i Brighton 1908 av en ensam 21-årig cocktailservitris. Mammans chef/hyresvärdinna och, lite otippat barnmorska (man anar att det hela var något av en överraskning - och hur fan kunde en lekman leverera sammanväxta bebisar så att de + mamman överlevde?), "adopterade" flickorna efter bara någon vecka.

Hon och hennes karl såg stora dollartecken glittra i tvillingarnas ögon.
Daisy och Violet behandlades som skit under hela sin barndom och kom tidigt in i freakshow-svängen. Systrarna är med i filmen Freaks och verkar faktiskt ha haft varsitt kärleksliv i perioder, men de såg aldrig något av pengarna de drog in. De dog av Hong Kong-influensan helt utblottade och övergivna av sin turnémanager i USA 1969.

Tydligen dog Violet fyra dagar efter Daisy, och det är mest det jag tänker på. Violets sista fyra ensamma dagar. Med Daisys lik på sin kropp, i sin kropp. Spred sig gravkylan eller höll Violet sin syster varm?
Efter tre dagar börjag en död kropp dofta som violer.

Och ibland önskar jag

att jag var duktig på att virka. Eller det kanske är stickat? Sockersött hur som helst.

Sötaste bus-eller-godisbagen jag sett

har Pottery Barn Kids (USA). Ibland önskar jag att jag kunde sy. I övrigt har jag beställt svarta stearinljus till kandelabern och börjat lura så smått på om det räcker att skära fyra lyktgubbar av pumpor i år -- eller ska jag ska fläska på med fler?
Och en mini-häxhatt på ett diadem, kan jag ha det?
Vi ska ha lite party se. Är du i Oxford kring Halloween tar jag för givet att du kommer. I så fall väntar en bloody mary med ditt namn på i mitt kök.

Jag leker

självbelåten njuuutningsmänniska med pralin på mitt nya (begagnade, erm, vintage menar jag ) sommmarstugeporslin i höstsolen.
Jobbig natt.
Bra dag. Troligtvis en liten tand på väg upp.

E hatar porslinet. Det skiter jag fullständigt i. Jag tänkte inte leva en enda dag till utan sommarstugeporslin. Har aldrig vart så förtjust i hans minimalistiska mörka muggar förresten, de som doftar ungkarlsmiljonär i NY på 80-talet, med loftvåning och borstad krom och tegelväggar.
(E: "Exakt! Det är min dagdröm, hur kunde du veta det?"
Ja hur, min käre Watson, hur?)

Han undrar var vi ska hysa in skiten. Jag säger att vi kanske kunde städa ur det där stora hela köksskåpet där han propsar på att förvara gamla plastpåsar och inget mer. Bara för att få se paniken stiga i hans blick.

Har duschat och fått i mig mitt kaffe och nu sover sonen äntligen middag.
Inte dumt. Fast man vet aldrig hur länge.

Mer lattemamma än så här blir det inte för min del.
Ha en fin helg nu.

Sonen må vara en liten jätte.

Men han ska bannemej ha fina kläder.

Har beställt mig

en liten gummistämpel med denna egna design (på mina up-coming bilderbokstjejer Ruby & Rosie. Vet ej vad de kommer att heta om de översätts till svenska... Molly & Meja? Fiffi & Freja? Lili & Susie?) från Etsy.com.
Jag tror att Etsy är lite som Signerat.se där vissa begåvade bekantingar säljer.
Fast Etsy helt jädra enormt, och säljer även med massor av material (pärlor, garn - stämplar - etc).
Mycket inspirerande inredningssaker och skönt sjuka "leksaker". Och vintage-kläder också.

Hoppas det blir bra. I like stämplar.

Självexploatering.

Okej, några 100% oljugna, osminkade saker:

- Även om jag förstår vikten av att knö in och lansera sitt jag och sin produkt i media med nästan alla medel när man är en egenföretagare i underhållnings/kulturbranschen (ie författare, skribent, artist) eftersom det sällan finns några marknadsföringspengar som kan hjälpa en med exponeringen mår jag illa av alla självförhärligande underdog-stories och askungesagor från välmående 70-talister som växte upp i ett välmående samhälle. Ljug, överdrifter, tyck-synd-om-sig-själv -- och så jävla BOOORING.

- Jag finner bebisar tråkiga. Inklusive min egen. Givetvis är han också söt, rolig, fascinerande, egen och mysig. Men. Oj så tråkig.

- Kropp-, mat- och tjockis-smalis-hysteri är också jävligt BOOORING och infantilt och navelskådande och något som många tar på alldeles för stort allvar, alldeles för högt upp i åldrarna. Har man nojor håller man dem för sig själv anser jag, hela grejen är o-chic och basal och helt ovärdig som samtalsämne. Emellertid vägde jag för två veckor sedan mer än jag gjorde dagen efter förlossning. Det var inte helt kul eftersom jag gillar mina kläder. Gillar när de går att knäppa och så. Boven i mitt drama heter sommarsupande.

-Jag är en naturlig kritiker eftersom jag tycker att det är väldigt roligt. Men jag måste dagligen påminna mig själv om att det är oklädsamt om det slår över i bitterhet.

- Jag vill vara ambitiös utan att bli pretentiös.

- Det enda som var bättre förr var kläderna, stilarna, bilarna och möjligen böckerna.

- Jag anser att uttrycket "svennebanan" är väldigt svennebanan.

- Jag skulle önska att fler samtida svenska författare använde synonymordbok. Att skriva ordet 'mycket' tre gånger på samma sida är i mitt tycke att pissa läsaren på skon.

- Ibland är jag rädd när jag är i vårt hus.

Pojklek.

Fling-Fling leker med sitt första dockskåp; Miffys mjuka hus.
Härligt.
Snart får jag köpa mig honom detta.

Jag ljuger också på bloggen.

Ljug ljug ljug.

Det tycker E i alla fall
(inte jag).

Han tycker att jag ger intryck av att F är en gladare bebis än vad han är. Eftersom jag mest lägger ut söta lyckliga bilder på pojken.
Men jag menar: Vem vill se ett Gråtande Barn? En krutdurk full av milky poo? Va? Vaa?

Hösten är min.

Vår och sommar kan dra åt helvete.
Jag menar det.
Vår och sommar är pur ångest och förväntningar uppsvällda som vattenlik.
Det blir aldrig som på bilderna. Aldrig som i fantasin.
Pollen, bös, knoppar som brister, insekter som vill skada, klibb, solsveda, leda, ingen blåst, för mycket blåst, rötmånad, svettnätter och inte en jävel får man tag på.
Bara åskskurarna är okej.
Åskskurarna gillar jag.

Men hösten, ååå, hösten. Klyschorna är sanna, verkligheten överträffar dikten.
Fräsch luft och fräscha ritblock och fräscha tankar. Jag är snyggare på hösten. Alla är snyggare på hösten. Projekten blir bättre. Dygnet har fler timmar. Allt smakar godare. Ljuset är skonsamt och förlåtande. Man får leva i stiliga stövlar och tjocka strumpebyxor och kjol och basker. Och "träna får vila", som min käre Jan, aka Vaktis, aka Paul Newman (tycker Terése) säger.

Saker går visserligen fortfarande åt helvete på hösten, men då har jag mariginaler. Tolerans. Frid från väderhets och grillhets och sladdriga skrynkliga satans sommarkläder. Halleluja. Låt stormarna riva fram. Jag vet var min fina halsduk är.

Sitter och lyssnar på babymonitorn igen.

Har precis varit uppe och matat en skvätt och tröstat för han skrek och gnällde lite.
Eller ska jag säga de?
Jag fick nämligen för mig at det var två små röster där ett tag.
Två olika gråtljud på samma gång.
Felix vanliga.
Och så ett annat, lite hesare, lite svagare, lite hackigare, lite längre bort.
Lite... äldre.
Jaja. Han kanske har en medfödd buktalartalang.
Eller så var det du-vet-vem.
Hon som sonen ibland stirrar stint på, över min axel, men när jag vänder mig om är det ingen där.

Dom där två får gärna leka lite tyst på natten, det är helt okej med mig.
Bara hon fattar. Att han inte är en docka. Att han är ömtålig i vissa lägen.
Inte en sån som hon.

Snart är det sonens första Halloween.

Några andra tankar kring eventuell utstyrsel? Please? Och då håller vi i tankarna att jag gärna skulle vilja vara på god fot med honom i vuxen ålder.

Helgen i bilder.

Ett bröllop. Enkelt och trevligt. Felix fick träffa sin tjej (vars föräldrar gifte sig) och mysa med henne. Och jag och E fick också mysa lite. Han var ett av vittnena.

E tycker att jag ser lite snögg ut på bilden ovan.
Själv tycker jag att jag som så ofta ser både farlig, vass och småfull ut, men det är jag alltså inte.
I alla fall inte farlig eller småfull.

Jag är lite sugen

på boken om Micke "Svullo" Dubois, av hans exfru och den där journalisten.
Jag gillade honom mycket.
Är boken givande eller bara snaskig/tragisk?
Någon som vet tack?

Ny leverans

av världens bästa bläck (för mig) och min stålpenna. Bara så kan jag få fram den 'nervösa' ojämna linje som kom att bli mitt genombrott och signum som illustratör och som min suveräna handledare på Brighton Unis lördagskurser i illustration hjälpte mig att leka fram.

Varning: Bläcket är extremt vattenfast, inget för barna att pyssla med alltså.
Eller som en kollega sa:
"Jag spillde tre droppar på en järnstaket inne på London Zoo när jag var där och tecknade elefander en dag för nio år sedan. De dropparna är kvar än. "

Kära Annette.

I love you men nu fattar jag faan ingenting här.
Vad hände?
Nån som var där?
Tutt?

Bu!

Sidenscarf med spökhusmönster, Topshop

Ikväll har så SVTs nya serie Skräckministeriet premiär. Spännande. Ett tag var det tal om att de skulle komma hit till Oxford och prata med mig och filma lite en kväll i huset. Vet inte om det kommer att hända nu eller om det skulle vara en bra grej att lägga licenspengar på, men det hade varit roligt för mig ska jag villigt säga. Jag hade gärna tagit på mig en trevlig klänning och snackat skräck i timmatal!

E: "Fast tänk vad pinsamt om det inte blev några fenomen om dom kom hit och filmade!"
Jag: "Mm, jag vet. Man hade nästan fått sticka till grannens ungar några hundringar för att ligga i buskarna och rassla lite mystiskt med några kedjor eller nåt. Blinka med en ficklampa. Vitpudrade."
E: "Nej jag FÖRBJUDER dig..."
Jag (avbryter, upphetsad) : "Och tänk, det blir oooverkligt bra och kusliga spökerier och alla blir rädda, till och med vi själva. Fast sen kommer deras pappa och bara 'ursäkta men barnen blev sjuka och kunde inte göra det ni hade kommit överens om.' Ooooh..."
E: (Slår sig för pannan och går ut i boa.)

Nej tack.

Kalla mig teknikfientlig men jag vill aldrig ha elektronisk läsplatta (Kindle).
Har inte testat, vill inte göra det heller. Den ser ju ut som någon form av hjälpmedel dessutom, läskigt ful.

Inte heller skulle jag vilja ta mig nedsmält smågodis till livs intravenöst rakt in i magen, om någon nu köper denna liknelse. Hur praktiskt det än skulle vara. Jag vill gå och plocka i en fin gottbod, lukta och titta på alla roliga förpackningar. Välja noga. Prassla med påsen. Hälla upp i en söt skål när jag kommer hem. Ställa fram.

En vanlig enkel bok av pappersmassa är dessutom redan genialt designad och, för mig, fulländat användarvänlig. Man kan till och med ta med den i badet. Eller till en stuga utan el, batterier eller trådlös uppkoppling. Häpp.

Kollektiv nattpsykos?

Personerna på bilden har ingenting med min familj att göra. Hoppas jag.

Spännande det där med baby-monitor. Man får höra mycket på nätterna har vi märkt.
Och en del som man helst inte hade velat höra.
Över frukostbordet sa E:
"Du, jag tror jag får höja sidorna i Felix säng och sänka ner madrassen/sängbotten ett snäpp till ikväll. Jag hade så fruktansvärt konstiga drömmar om att han var uppe och gick i sitt rum, jag hörde det genom baby-monitorn och allt. Små lätta fotsteg, lite knäppande."
Jag: "Det var ingen dröm. Jag hörde också det. Jag trodde det var du men du låg ju brevid mig."
E: "Var det liksom ett långsamt trampande i rummet, från sida till sida, som om nån gick runt sängen och letade efter nåt?"
Jag: "Exakt så. Jag skrev av det som en trött nattgrej som var så sjuk att jag inte kunde ta in det. Jag låtsades som om det inte pågick och tänkte bara: Om Felix börjar skrika som h-lvete så springer jag ner, inte annars. För jag vill inte veta."

Vet ej om nån minns den lille stolen i

barnkammarn, som vi fick hjälp med att välja nytt överdragstyg till här.
Klart det blev stjärnorna. Tack! Mycket nöjda. Lite 'vita sjukan' i hans rum kanske men alla leksaker är så pråliga så jag kände för neutralt. Och hörnan bakom hyllorna är faktiskt ljust ankäggsblå.

Och nu har jag flyttat ut madrassen på golvet från Flingans rum. Vi får se hur länge det varar. Fingers crossed.

En vippa för damm

har jag köpt. På långt skaft. Inte som en del av min French Maid-outfit (skojar, har ingen) utan i syfte att feja bort lite spindelväv och bös från mörka hörn.

Eller så skiter vi i höststädningen totalt. Ett lortigt hem lär ju göra under för immunförsvaret.