Skyll inte på gresarna bara.

Fina djur. Underbart kött.

Min kontakt i Mexiko (A's man) säger att man håller humöret uppe med galghumor av typen
"Amen så går det ju när man pössar 'pigs' - speciellt såna som ger en fortkörningssböter."

Äntligen

har jag ett starkare alibi än "barnboksresööörsch" för att köpa leksaker till mig själv.
Kommer jag undan med Hello Kittys dockskåp också?
Barbapappas bebisporslin har jag redan köpt.

Det kommer MERA - ba-ba--ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa

Detta nynnar jag minst en gång i veckan, som driven av ett inre tvång.

Det kommer MERA - ba-ba--ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa...
Det kommer MERA - ba-ba--ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa...

Det där 'ba-ba-baa' är liksom ompa-bompa-liknande.
'Det kommer mera' är klämkäckt, pratsjungande, med extra prat-tryck på 'mera'.

Kan ha varit signaturmelodi till något gudsförgätet 80-talsprogram. Nåt med lek och prat.
Kan också vara något mitt undermedvetna bara hittat på och låtit tatuera in i min kokta hjärna.

Hur som helst. Jag hatar det.

Det kommer MERA - ba-ba--ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba-baaa...

Ja vad hade jag väntat mig Sonja?

Av föräldraskap - egentligen?

Om man säger så här: Är man 35 bast och mer eller mindre frivilligt barnlös, då är det ju av en anledning.
Då har man funderat jäkligt noga (kanske för noga).

Jag hade förväntat mig:
-Extrem, oändlig, allom konsumerande oro.
-Enormt inkomstbortfall.
-Att en massa psykologisk skit som jag hållit i schack skulle komma upp till ytan.
-Förlust av en vuxentillvaro, yrkesroll och jag-roll jag alldeles nyss börjat gilla - gilla som fan.
-Förlust av ett oerhört fint och nära förhållande (den som inte fattar att barn leder till vad som bara kan beskrivas som en liten skilsmässa är naiv).
-Uttråkning. Boredom från helvetet. Och en massa andra fula smutsiga egokänslor.

Och guess what? Alla dessa förväntningar infriades.
Men det GÖR INGET och det är det som varit den lyckliga överraskningen.
Eller som E säger: "Vad fan skulle vi annars ta oss för? Vi har ju gjort allt."

(Behöver jag säga att han var den drivande viljan bakom detta? Det var viktigt. Att han trodde på mig. Och jag skulle aldrig, aldrig kunna ha barn med nån som inte ville det med mig. Som inte ville det mer än jag rent av. Då kvettar det go vänner.)

När Fan blir gammal.

En Klotkindad Fnasig Kaskadkräkande Rödlätt Skrikis Slår Allt.

Ja. Det är lika äckellyckligt som det ser ut just nu.
Detta hade jag inte väntat mig.
Skönt att tanten fortfarande kan överraska sig själv då.

Underbart.

Man kan köpa en midsommarstång.

Alltså en riktig, klädd, stor.
Härlig kombo av svenskt och osvenskt, no?

Undrar vem som köper? Typ kungen?
Fan, han kan ju köpa två.

Denna bild

är ett led i vår cyniska propagandakampanj att göra min svåger så broody att hans pung exploderar om han inte flyttar hit och försöker impregnera sin tjej omedelbart.

Vidskepliga personer

har mer otur än andra.
För det har sköna Richard bevisat
(kunde inte skrivit Styggelsen utan honom).

Stämmer det då?
I mitt fall:
Ja. Ja upplever mig själv som mindre vidskeplig än genomsnittet - och med mer tur än genomsnittet.
Stämmer det på dig?

OBS:
Han säger något mycket viktigt om tur - så viktigt att han nästan fick sitta hos Oprah.
Men bara nästan. Så jag repeterar det här i stället:
"[he] identified four principles at play among lucky people:
- They maximise their chance opportunities by having networks of friends and being relaxed enough to be open to different ways of achieving their goals.
-They are open to intuition and listen to their hunches.
-They expect to be lucky.
-They are able to see the positive side of bad fortune and so are better able to deal with it."

Uttryck jag inte hört

på länge:

"Hon har ju opererat sig fin."

"Klädmodell."

"Nattaspringet."

"Hemanent."

"Hälta varje."

"Pappa betalar."

"Brunkräm."

"Gräsikus gräsikus."

"Shania Twain."

Disneyfusket.

Intressant. Men jo att disneyfilmerna dom gjorde på 60-och 70-talet var allmänt döliga jämfört med dom riktigt gamla sköna hade man ju på känn redan som liten.

Jag fångar exakt den sekund

då Felix kastar upp på Flora, 12 bast.
Sötisen säger:
"Oh, well, that's only to be expected."

Sen fortsätter hon som innan:
"Jag vill ha en bebis, jag vill ha en bebis, jag vill ha en bebis!"

Heders.

En fundering.

Kära reportrar och journalister.
Det är något jag alltid undrat. Jag och pappa faktiskt.
Vore mycket kul och intressant om någon ville svara.

I veckotidningsreportage om livsöden av typen "Ella led av kronisk smärta tills hon fick hjälp - av en tistel" eller "Ragnar var mobbad hela livet med tog revansch - blev sjökapten" -- var får man TAG på desssa livsöden? Mosters kompis? Eller ringer personen in själv och säger: "Jag tycker ni ska göra ett reportage om mig, jag har gjort nåt intressant"? Uppslag från lokalpress? (Typ "Hunden Zacko räddade Emil och Malin ur isvak" kan ju mycket väl stå där först.) Eller finns det nån typ av uppsamlingsplats för dessa 'intressanta livsöden'? Jag vet ju att Anne ibland efterlyser människor på bloggen med specifika erfarenhet till reportageidéer hon själv kommit på så den grejen fattar jag.

Sen har jag en bonusfråga: När offentliga personer 'talar ut' om sin ''kroniska smärta" (till exempel) är det då ofta dom själva som kontaktat pressen?

Mvh,
Nyfiken i en strut

Jag har alltid velat ha

en täppa med förgätmigej.
Vet inte vad det är med den där blekblåa nyansen men jag kan bli rörd av den.
Som vi har försökt. Sått, stulit, grävt upp från sprickor i trottoaren i Brighton med en pinne på väg hem från puben i natten.
Funkade aldrig.

Och nu har E hittat en blyg liten förgätmigej som poppat upp frivilligt i vår täppa, i smyg, bakom ryggen på oss.

Vem f*n är du?

Och vad har du gjort med vår lille son?
(6 v mellan bilderna.)

Ordverifieringsmysteriet.

Experten:
"Hmm. Jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna vara som du beskriver; alltså inte att Blogger är synskt på nåt vis, sånt konstruerar ju användaren lätt själv som en projicering om man nu börjar 'leta' mening.
Men att programmet ibland 'plockar' och vränger till väldigt specifika ord som förekommit på bloggen -- i ditt fall variationer på ordet 'fucked' och din mans ganska ovanliga förnamn, samt ordet 'morrisey' på en blogg som du vet skrivit just det ordet -- det verkar helt klart för specifikt för att bara vara slumpen."
Jag:
"Men varför skulle nån medvetet konstruera programvaran så att det blir så ibland?"
Experten:
"För att skapa en mer familjär känsla för användaren kanske."

Av alla billighetskedjor

finns det ingen som har skönare kvalitet på tröjorna än denna.
'Illustrators t-shirt' med fina penselränder kunde jag icke stå emot.
Kändes lite Gaultier nästan.

Å å åå.

Dom är tillbaka.
Jag har en osund fascination vid det här spektaklet. För att vara kulturtant.

Älskar hur hon blir lite putt på ultraljudet för att bebisen så uppenbart ärvt Petes 'gamla' näsa.
Älskar hur trött och resignerad hennes krulliga mulliga morsa är på hela soppan.
Älskar hur dom shoppar fina inredningssaker enkom till ännu ett photo shoot i HELLO - för att sedan käka grillmat från papperstallrikar.
Älskar hur söta cypriotpappan flabbar "Ja Jesus var ju den bästa bebisen som kommit ut ur Nasaret men min sondotter är den bästa bäbisen som kommit ut ur Jordan. Höhöhö."
Fascinerad över hur geniet/managern Clare kunde skrubba rent ett så skitigt vaaarumärke.
Älskar att Peter lär vara exakt så osäker, camp, barnkär och rar som han verkar.
Älskar hur j-la sotis hon blir när tjejer vill komma upp och kladda på hennes karl.

Och jag kan säga exakt när min fascination började:
När hon försökte 'spana in' min E (hon gillar dem lite mörka) på gatan i Brighton och han inte ens såg henne. Trots neonkläderna och jättebomberna. Masken föll. Så sårbar.

Thai green curry

och nyplanterade jordgubbar.
Bortskämd. Bortskämd. Bortskämd.

Eller bara helt j*vla fantastisk i sängen?

Jag kan inte ljuga.

Spoilervarning Styggelsen.

Sånt här gör mig fruktansvärt darrande glad.
Uppskattning. Att få uppskattning för det svåraste jag gjort.
Den känslan borde alla få uppleva. Tio spänn på att den känslan toppar alla antidepressiva medel, shoppingorgier, champangefontäner och godisbufféer som finns.

Och jo, det kommer mera. Hoppas jag. Men jag vill inte ropa hej förrän jag är över bäcken.
Mycket snack och lite hockey osv etc. Farligt farligt. Och pinsamt. Man måste ju tänka ut nåt som håller och som man ids återvända till varje dag och levereeera också va.
H*lvete. No pressure här asså.

Men nu vet jag i alla fall att en och annan person faktiskt vill vara i det som jag skriver ihop. För sånt vet man ju inte innan - och det är det som är så läskigt. Vem tror jag att jag är som förutsätter att nån skulle vara intresserad av min grej liksom? Men det måste man.
"Bara en enda människa fattar grejen", brukade jag tänka.
(Och helst då en förlagsredaktör. Hehe.)

För alla som undrar

hur magen ser ut 8 timmar efter en bebis kommit ut: Typ så här.
Heja Jools. Din man och hans vaaarumärke är jag mindre förtjust i men du verkar skön.

Min magge var mindre men jag är ju inte så smal och var aldrig tok-preggers och töjd.
Eller som E viskade på BB: "Varför går det omkring en massa höggravida tjejer här med små nyfödingar?"

En hemmagjord gammal dockkappa

och hatt.
Vet inte varför jag blev så tagen av den här bilden.
Men det blev jag.
Poltergeisten skulle också gilla.

Yummy.

En annan karl jag är lite kär i.
Storbritanniens bästa skådis i min generation.
Det är koppärren som gör hela honom tycker jag.
Koppärren och begåvningen.
Hatar perfektion.
Älskar begåvning.

Cranford var fantastiskt - där hade han dessutom gammaldagsiga kläder.
Och snart kommer Ashes to Ashes serie två.
E gillar tjejen.
Vi längtar.

Mors dags-presenten

blev en påskpresent i stället.

Sprajlans ny OFINGRAD (tack E) rosa minidator, marsipanpojke (som gått upp 1 kg på 10 dagar!) och chokladägg (jag behöver).

Är så himla glad idag.
Glad och bortskämd.

Nämen vad i

h*lvette.
Fienden är mitt ibland oss.
Obs inte fejk.

Boven i mitt drama heter svärfar.

Gubbsaker

som stör/fascinerar:

- Nutra-sweet/annat low-cal sötningsmedel i kaffet.
Så oerhört bajsnödigt.
Jaså jaha så det är en och annan liten sockerbit i kaffet som har skapat den där enorma förstörda kroppshyddan och inte din uppenbara gubb-bulimi*? Sen tror jag det är lite space-age-fascination med i spelet också; "Titta hääär på min lilla dosa med artificiellt sööötningsmedel - tänk vad vetenskapen kunde hitta på där på 1900-talet va - som jag bara måste ta."
Nej. Låt hellre bli sötningsmedel helt då förihelvete om det nu är ett sånt probläääm.

- Sån där brun sminkaktig hårbottensspray som Berlusconi och Liza Minellis konstiga exman och olika gamla hollywoodgubbar kladdar i skalpen för att "dölja" tunnhårigheten. Vad heter sånt? Hur kommer man på tanken? Och var får man tag på't? Har inte ens sett den produkten i såna där små underbara avlånga idiotkataloger med liktorns-slipmaskiner och köttbulleformare.

* Extrem tröstätning utan att kräka.

Det var som f**n.

Nähä, vilken chock, tänka sig, att humor skulle vara något attraktivt.
Det hade jag aldrig trott.

VAD kommer dom på härnäst?
Att det är deprimerande att vara fattig?
Att man blir tjock om man bara äter skit?
Lortig om man inte tvättar sig?
Barnslig av att vara ung?

Heksan Felix

önskar glad påssk.

Förlåt jag kan inte stava så bra jag är bara sex veckr gamul.

Flingans nya

svala sovpåse för sommarhalvåret.
You like?
Mamma likes.
Mamma köper en till för mamma vet nu att man alltid måste ha minst två av allt eftersom Flingan är så himla duktig på att 'göra ifrån sig' från alla olika håll, 24/7.
Bra. Better out than in lilla pöjk.

Experiment

från kanske fyra år sedan när jag förstod att jag var tvungen att lära mig bearbeta mina bläckteckningar med scanner och Photoshop om jag någonsin skulle kunna bli lönsam som illustratör - och skaffa det lite modernare stuket jag var ute efter.

Det var en jäkligt brant lärokurva. Men värt varenda svordom, sen kväll och kris i förhållandet.
(E hade rudimentära kunskaper och visade mig hur jag kunde börja experimentera själv. Som tack fick han spott och svärord för han är en mycket beskäftig läromästare. Nu är det han som ber mig om hjälp.)

Coolt.

Jag älskar hur hon liksom alltid utstrålar att hon inte kommer från den här världen. Casting-människornas dröm?

Pinigt: Ibland dagdrömmer jag att jag är kompis med Helena och Tim.

På många sätt

har jag fortfarande samma smak som i nioårsåldern.

Jag har fantomsparkar

i magen.

Är det nåt med livmodern? Typ lite spasmer fortfarande?
Eller Felix hemliga nutella-tvilling Börje?

Tutt = Saida?

Tutt, på Brighton beach, anno 2000:

"H*lvete Amanda.
Du kommer ju att få små snoriga engelska barn med tjocka glasögon och skoluniform som säger 'Cuppa teeea pleeease'."

Porr

för kvinnor.

Skön fotobok.

E, vad är det jag har sagt? Jajaja detta är jävligt uttjatat men det är ju sant:
Jag blir så oerhört eggad när du river av en städrunda.

Fast det har bara hänt o-ombedd en enda gång:
När jag hamnade på BB lite otippat.

The bitch is back.

Tha baking bitch.

Men kolla. En liten råtta har tydligen norpat en halv vit chocklad och en halv mörk choklad.
Konstigt va.

Snart påsk igen.

Mysigt.
Jag har som mål att pallra mig ut till fin-affärerna inom en vecka och skaffa tulpaner, videkissar och eventuellt en krans av konstgjorda ägg.
E kommer att mörda mig för det sista men det skiter jag i.

Det är ju inte så att jag kommer att klä ut Flingan till påskkärring i alla fall. Eller?

Kalla mig Proust.

Jag får på mig en jolmig dove-deodorant från reseneccessären i förbifarten.

Lukten slungar mig till ett vemodigt enkelrum i Göteborg med linomelumgolv och en vinbox jag aldrig iddes dricka upp.
Till hotellfrukost med cornflakes som inte är Kellog's.
Yrvakna konferensmänniskor, en flottfingrad GP.
Fiskmåsar (så små dom är i Sverige).
Pressbyrån. Dyrt allt har blivit.

Mässa. Nätverka. Jag är en målsökande missil. Jag är i mitt esse.
P O Engqvist vet som vanligt inte om han ska hälsa eller låta bli, men gör som alla vettiga människor med samma dilemma:
Hälsar.
Fikapaus med kompis jag sällan ser, men det är alltid som förr mellan oss ändå.

Göteborgs isiga kvällssol.
Göteborgstanter. Alla är likadana; nätta kroppar, chica loafers, för korta jeans, skepparkavajer, ciggrynkor.
Om de inte jobbar inom kultursektorn.
Då ser de ut som Christina Stenius.
Belönar mig själv med öl och räkmacka på Eggers. Glad och förvånad över den fryntliga ompa-bompa-musiken och stimmet.
Låtsas läsa morgonens GP igen.
Hemlängtan.
Emmet-längtan.

På flygbussen till Landvetter lyssnar jag på Blood on the Tracks, ser allt med en oerhörd klarhet (inbillar jag mig) och lipar av glädje.
När jag kommer hem pratar jag med märkbar svensk brytning och han skrattar åt mig.

haha jag är så dum i hövvet

och stoisk.

Okej så nu vet jag vad mjölkstockning är och hur man mår av det.

Och jag älskar min tjänstvilliga bilburna man och 24-timmarssamhället som inte jiddrar ett skit om 'riiiskuddar' eller 'amma-amma-amma!'

Bisch Bosch Antibiotikum
(+ varma bad + massage + pumpa järnet givetvis);
Receptet ringde jourbarnmorskan och jourläkaren in till nattöppna apoteket 25 minuter efter telefondiagnosen.

Men är jag inte ooorolig när antibiotika skrivs ut så lääättvindigt och utan läääkarbesök då?

Nej. Not so much.
Idag är bästa dagen på en vecka.
Och jag slapp ge mig ut i natten.
Eller krångla mig in med lilla Bus nu på morgonen.

Note to self:
Lev inte i behån, hur skönt det än känns på kort sikt.

Saxat

ur ett mail till Tutt:

"Igår fantiserade jag om att skilja mig, slänga in Flingan på
spädbarnsdagis och supa mig full klockan 2 på dagen men det gick över
på en halvtimma.

[---]

Vanlig enkel hövlighet mellan oss är det första som ryker när det blir
mycket stress och trötthet - han slutar svara mig eller se på mig och
vi käbblar om mikroskopiska orättvisor som småungar och jag tänker
vilket jävla helvete detta skulle kunna vara med fel person. Som det
är nu är det bara ett litet helsicke, med mycket humor, och bara
ibland. Och pöjken är ljuvlig."