Hon var femton år yngre än jag men vi delade samma urvattnade övergödda Nina Persson-aura.Hon stod framför mig i postkön med sin obligatoriska brittiska korttidspojkvän. Svensk, såå svensk. Jag stålsatte mig för vad som skulle komma. Det händer varje gång: Flodvågen av självgott gnäll. Kom igen, kom igen! Tanten där borta har dåliga tänder. En bebis i en kärra suger på ett salt kex. Färgskalan här inne är ful, takfläkten funkar inte, det är svarta tuggumifläckar intorkade i heltäckningsmattan och servicen är lite masig. Kom igen tjejen, släpp loss din svenska super power nu, ge mig rätt: Unleash GNÄLLET.
Inget kom. Jag började tvivla på mig själv. ÄR hon verkligen svensk? Kanske dömde jag för snabbt. Snabbkoll: Har hon lagt pengar på sina skor? Nej. Då är hon inte finsk. Har hon kaksmulor i mustaschfjunen? Nix. Inte norsk. Gap Year Jewellery? Nope. Inte dansk.
Då drog hon ett djupt andetag, fann den korrekta rättfärdiga tonen och tog sats:
"In Sviiiden we have a much better system you know. You take, like, what's it cålled?"
Killen lyckades genom en övermänsklig kraftansträngning kombinera sin axelryckning med en rar min. Hon tog det som uppmuntran.
"...nummer tickets? Yess, you take a nummer ticket, and then, you don't häve to ständ like this!" Hon fnissade överlägset och fortsatte;
"You cänn go, änd sitt down, or something. Much bätter."
Jag såg hans plågade leende och blicken som blev glasartad och ville bort från henne. Titta var som helst men inte på henne. Men jag såg också genom de tunna tajta jeansen hur hans skinkor och skrotum liksom pulserade av sommarkåthet, hela hans kropp visste att han snart skulle få ligga och intellektet fick försöka förtränga sig självt bara. Jag kunde inte annat än beundra honom i den stunden. Ingenting gött kommer till en utan ansträngning.
6 kommentarer:
I love you.
Ha ha ha ha ha...
Och du, jag vet att jag inte har någon k*k som jag kan locka dig med. /Tutt
Haha, ja är det inte härligt hur självgoda vi kan vara!! Sweden is the best, no protest...eller?
Och jag tror att det krävs mer än lite gnäll för att få bukt med ett sommarstånd.
Arpopå gnäll...
Den första chefen, rektorn, jag hade efter min utbildning ordnade så att alla elever fick "gnälla" av sig. Sen gjorde vi en tio-i-topp lista med skolans gnäll som sen fick arbetas vidare med, punkt för punkt. Inte så dumt, eller hur?
Självgoa hälsningar
Jessica
Å! Roligt, roligt. Lite av skammens rodnad syns på mina kinder. För sisådär 14 år sedan var det jag som stod i den där postkön...
Nu har jag dock en engelsman i Sverige istället och får stå ut med allt hans gnäll av typen: Oh, you Swedes...always so correct, always so sensible (läs: boring) och meningar som: Living in Sweden is like being on antidepressants; no highs, no lows.
Det räcker med att ha varit ihop med en norrman för att få höra "att tyskar skulle vara ordentliga och organisatoriska är ju en myt om man jämför med er."
Och han hade ju helt rätt, vi är nog världens enda land som påpekar att det är "avståndet mellan vagn och plattform" man ska akta sig för när man kliver av tunnelbanan.
Tutt: Tack. Dito.
30-nånting: Jodå, han skulle ligga, så var det bara. Hade inte spelat roll om hon så var Eva Braun.
Jessica: Gnälltoppen! I like.
New kid: Välkommen! Gillar din grå/lila färgskala och din bloggidé.
För många år sedan var den gnälliga tjejen också jag.
Gillar din partners kommentarer... "No highs, no lows". Är därför svenskar är så kollektivt k*ta på human-interest-tragedier? För att det är nåt som 'känns' för en gångs skull? Bara en tanke.
Suz, hehe, jodå. Fast vi har ju "Mind.. the Gap"-rösten i nere i tuben i London.
Skicka en kommentar